Hon var nöjd bara hon fick sin lön

Det finns en sushibar nära mitt jobb i Uppsala, där jag har varit tre gånger. Sist jag var där kände jag mig extra trevlig och sa till hon i kassan vilken god sushi de har.

- Jaså? Det är du ensam om att säga. Har du verkligen provat alla andra ställen i Uppsala?
Jag blev lite ställd och kände att jag behövde förklara mig. Dumt.
- Nej, inte i just Uppsala men jag har ju ätit sushi runt om i Sverige och på några ställen i Stockholm...
Sen lät hon nästan lite nedvärderande.
- Jaha, men om du inte har testat andra sushibarer i Uppsala så har du ju inget att jämföra med, eller hur?
Det var tydligen en fråga som jag förväntades svara på.
- Okej men då får jag väl gå någon annanstans nästa gång då.

Förra veckan åt jag sushi i Luthagen. Idag åt jag på Mikaku Sushi vid Vaksala torg. Hon hade rätt. Det var både godare sushi och trevligare personal.

Tänk om restaurangägarna visste hur mycket deras personal egentligen kostar dem...

"En jättehavrefras flöt förbi hotellet!"

I fredags kväll efter mässan var vi (efter mitt initiativ) på showrestaurangen Park Lane i Göteborg. Det var det här gänget på bilden som showade och hade sig. Någon trollade, några sjöng, andra dansade och alla bjöd de på en helt fantastisk upplevelse! Det var faktiskt bland det bästa jag sett! Wallmans kan slänga sig i väggen...



Mycket god mat fick vi. Fast servitrisen var lite förvirrad och visste varken vad det kostade eller vad som ingick. När hon gjort fel med drickan erbjöd hon sig att "ta tillbaka den" när vi druckit halva och sen ge oss en dricka som ingick. Jaja...


Park Lane har även ett av de häftigaste badrummen jag sett. Knallrött kakel! Ascoolt. Jag var bara tvungen att ta kort.


Kvällens roligaste replik kom från Helena när hon berättade om sin och Stinas morgon. De hade tittat ut genom fönstret och sett något flyta i vattnet utanför. Vad var det för något då? undrade vi. Helena förklarade pedagogiskt att det såg precis ut som en gigantisk havrefras. Inget konstigt alls... Bildbevis kommer.

Utsikt över Notting Hill och gapskratt på Ikea

Jag älskar Göteborg. Redan när jag klev av tåget kände jag den härliga atmosfären blandat med underbar göteborgska runt omkring mig. Jag borde flytta hit någon gång. Eller till Västkusten kanske. Riktiga Västkusten.

Förra året efter TUR-mässan åkte jag och mamma på en liten tjänsteresa genom kusten. Det var underbart! Solen sken. Vi tog en färja och åkte ut till lite småöar för att hälsa på kunder, vi bodde på små och stora hotell, vi åt smörstekt lax och blev kompis med en restaurangägare, vi sov över på ett vandrarhem där vi fick uppleva en riktig spöknatt, vi shoppade i Mariehamn och vi insåg att Alla Vägar Leder Till Göteborg. Bokstavligt talat. Vill man in i stan, fine, men när man ska därifrån blir man påmind om skyltarna hela vägen till östkusten och om man inte är med i varje kurva hamnar man snart i filen mot Göteborg. Efter många u-svängar hittade vi till slut hem. En väldigt lyckad resa.

Så nu var det dags igen att jobba på mässa i Göteborg. Den här gången blir det fyra dagar, sedan tar vi snabbaste tåget hem. Vår första dag har varit riktigt komisk. Det började redan på hotellet...

Det var lite kaos redan vid incheckningen med alla gäster och allt prat om var man kunde parkera bilen och hur mycket det kostade för olika varianter av parkeringskort och vem som skulle betala vilket rum och dessutom ville alla ha ett rum med utsikt över vattnet. Jag nämnde att jag var laktosintolerant och frågade hur det funkade med frukosten. Hon som stod i receptionen försökte pedagogiskt förklara att det måste jag ju tala om innan jag bokar. Innan? Hur lyckas man med det? - Ja, hej, jag heter Malin Bengtson och jag ringer bara för att tala om att jag inte tål laktos. Jag vet inte om jag kommer bo hos er, men jag tänkte bara berätta det för säkerhets skull.
Lycka till liksom.

Jag och Stina skulle dela rum. Först fick vi rum nummer 221. Vi öppnade dörren och konstaterade att det var utsikt mot den trista parkeringen. Jaja, whatever tänkte vi. Men mamma, som också fått ett sånt rum, ringde mig och sa att vi skulle komma ner till receptionen och få nya rum. Jaha. Väl där nere var samma tjej i receptionen väldigt bekymrad över om vi hunnit stöka ner något i rummet eller om hon "verkligen kunde hyra ut det till någon annan?".

Rum 108, nedre plan. Vi öppnade dörren och konstaterade att där bodde det redan någon. Skjortor hängde i garderoben, väskor låg på golvet och ett par vantar låg på bordet. Jaha. Stina traskar tillbaka till receptionen och kommer tillbaka med en förvirrad receptionist som undrar "vem tusan det är som bor i rum 108??". Till slut fick vi rum 110 och där är jag nu. Lyckligtvis. När vi var på väg ut senare stod ett par utanför rum 108 och var irriterade över att nycklarna inte funkade. Haha!

Sedan åkte vi till Ikea för att inhandla en barstol som mamma ville ha i montern. Perfekt tycker jag, för nu har de lovat att om jag lyckas frakta hem den på tåget så får jag den sen! Kan vara cool att ha i min lägenhet. I alla fall, efter inhandlad barstol gick pappa iväg för att skaffa några skruvar. "Kom till avdelningen för återköp och reklamation när ni är klara" sa han och gick. Finns det skruvar där??

Tydligen. När vi var där förklarade pappa att här kan man hämta skruvar som saknas när man har köpt Ikeamöbler, det är bara att plocka ur de blåa kartongerna med skruvar som var fastsatta på en lång vägg. Mamma mumlar nåt om att hon behöver en skruv och går och ställer sig framför berget av olika skruvar. Jag, som vet att mamma högst troligt är den person som vet minst om skruvar på hela denna jord, går och ställer mig bredvid henne. Då utbrister hon lyriskt:
- Får man ta vilken skruv man vill?
Det roliga är att hon verkligen menade det.

Mamma hörde nog själv hur det lät och sekunden efter börjar vi gapskratta! Sedan går vi dubbelvikta ut från Ikea, över parkeringen och skrattandes in i bilen. Där tillbringar vi ytterligare några minuter med att älta kommentaren och alla anledningar till varför den var så rolig. Kanske förlängde vi livet lite just då.



Det sista vi gjorde idag var att leta efter den perfekta restaurangen på Majorna. När vi hade hittat den var det tyvärr bara en pub. Men den var perfekt. Den hette Notting Hill! Där måste vi ju bara äta någon gång tyckte jag och mamma... Men vi satte oss istället på en bistro tvärs över gatan. De hade också riktigt god mat.

Nej, nu måste jag sova. Imorgon blir det en lång dag.

God natt!

you and me

There was no reason for us to be,
there is no meaning of you and me.
Somebody told me to go,
but now I miss you so.

What we are is what we are,
you know we could have gone far.
What I am is what I am,
and sometimes I think damn…

As the darkness falls over the world,
I have nothing more to say.
When the darkness falls over the world,
why didn't you as well stay?

Leaving on a jetplane

Nu har jag gjort det. Köpt en egen lägenhet! Det känns väldigt väldigt bra. Jag vet inte om det känns overkligt, men det känns lite långt borta fortfarande... Jag menar, först ska jag blir godkänd av föreningen och få tillträde. Det blir senast i slutet av april. Långt bort. Och sen måste jag renovera i köket, vilket innebär att jag måste ha hjälp från en hantverkare. Och vi vet ju alla hur fort det brukar gå då. Man hinner ju inte ens blinka innan de är där, fixar allt och har åkt igen, eller? Nej, inte riktigt. Min erfarenhet är snarare att de kommer två veckor för sent, tittar, konstaterar något jag redan hade sagt på telefon, åker igen... kommer tillbaka en vecka senare, tittar, åker igen för att hämta verktygen... kommer tillbaka en vecka senare... Suck. När Ska Det Bli Klart?? Jag vill flytta nuuu.

Känns det läskigt? Jobbigt? Osäkert eller nervöst att flytta hemifrån? Nej! Jag kan inte vänta. Jag har varit redo så länge att jag nu står och hoppar med ena foten ute. När kan jag börja möblera? När kan jag flytta in? När ska jag börja betala räkningarna? När får jag gå och köpa mat som jag själv bestämmer? När får jag börja göra precis som jag vill precis när jag vill och precis hur jag vill?

I maj kanske. Då är det kanske klart. Det är långt dit... Jag har inte ens nycklarna än. Men jag har skrivit kontrakt. Alltid något.
Och tiden, ja den går ju i alla fall.

Vilken härlig dag

Oj vad det snöar! Jag och mamma gav oss ut på längdskidor i ovädret, något vi lite smått ångrade senare. Regnet i förra veckan har gjort snön riktigt lömsk. Våra skidor tog tvärstopp i alla nedförsbackar och vi ramlade flera gånger. Vi var tydligen de enda som hade kläckt den smarta idén att ge sig ut på skidor i snöstormen, för vi var tvungna att skapa vårt eget spår. Så istället för att lite smidigt glida fram i den lätta snön fick vi pulsa med skidorna på vägen genom skogen. Jag skulle gå en liten bit utanför det fina spåret vi gjort upp, men där var det lössnö en hel meter så mina skidor bara försvann i marken och jag fastnade! Lyckligtvis är jag ju ganska smidig i snöiga situationer, så jag klarade mig därifrån oskadd...

Efter en halvtimmes åkande (läs: pulsande) tyckte vi att det räckte, så vi vände hemåt. Då gick det mycket lättare när vi åkte i spåret vi gjort! Fast lite svackor med vatten gjorde ändå att det gick lite trögt ibland.

Men tröttnade jag på snön då? Nej, det första jag gjorde när jag kom hem var att slänga mig i en snödriva och göra en snöängel. Den blev riktigt fin tycker jag. Fast ser mer ut som en snöfjäril.

Nej nu vill jag ha sommar.

Har planterat om mina krukväxter. Det blev riktigt bra tycker jag.

Mina I-landsproblem

1. Att tappa tvålen i handfatet
2. Få hicka precis när jag börjat borsta tänderna
3. Vara tvungen att äta upp såsen och potatisen för sig eftersom det blev för mycket i förhållande till köttet
4. Att inte ha något att göra
5. Att ha för mycket att göra
6. Att aldrig lyckas få ut det sista ur schampoflaskan

Varför är jorden grön,
när allting ändå dör?
Varför tittar vi på sjön,
när himlen är precis ovanför?
Hur många droppar har ett skyfall,
väger tårar mer än vatten?
Följer allting en viss mall,
suddas vi ut och börjar om på natten?
Kan vi glömma sånt vi ser,
eller förtränga det vi redan vet?
Hur ofta kan man få utan att vilja få mer,
hur länge kan man bevara en hemlighet?
Det skulle gå så fort för nån att ta,
något jag inte ens har.
Men är det sant det du sa,
om att du alltid vill ha mig kvar?

lyx

Har precis tagit en uppfriskande promenad längs fyrisån. Nu ska jag äta honungspannkakor med banantopping. Visst låter det lyxigt?

Det är det.

Spöksenaten

Det var väldigt kul på improteatern igår! En rolig men svår övning vi gjorde var när vi skulle improvisera fram en scen, fast varje replik var tvungen att följa alfabetet! Typ så här:
(Ett par håller på att flytta)
- Anna, ville du spara något av sakerna i den här kartongen?
- Bara om det är uppmärkt i så fall.
- Citrusväxten ser lite vissen ut så den slänger vi väl.
- Dumt av dig att inte vattna den...
- Eftersom jag har mest tid över, eller vadå?
- Faktiskt, ja.

Ja, ni förstår poängen. Det var inte helt lätt. Och förvånansvärt svårt att komma på vilken bokstav som skulle komma sen! När man dessutom skulle hitta på något vettigt att säga... haha.

Det sista vi gjorde var en radioteater. Vi släckte ned rummet så att det blev kolsvart och sen gjorde vi tillsammans egna improviserade ljudeffekter och berättarröster. Våran fick heta Spöksenaten och handlade om en ensam greve som bodde i ett stort slott. Han var så ensam att hans fotsteg ekade när han gick i den mörka korridoren. Hans favorithobby var att jaga, men en kväll när han ska hämta sitt gevär i glasskåpet är det borta! Han hör ljud från våningen ovanför och går upp för att se efter. Där hittar han sin mamma som står och riktar geväret mot honom. Han frågar varför han inte sett henne på åtta år och hon svarar "Det är för att jag är död." Sen försvinner både hon och geväret. Det sägs att greven dog av tristess och att hans vålnad fortfarande vandrar genom slottets korridorer för att leta efter sitt förlorade gevär. Huuuuuh...

Lite läskig var den väl ändå?

It is not written

Det är tydligen inte meningen att jag ska ha tandställning. Idag var jag hos tandläkaren efter att den lossnat för tredje gången. Jippi. Men de var faktiskt ovanligt trevliga den här gången. Fantastiskt.

Idag har jag också varit på föreläsning i Stockholm. Hur man får framgång med sitt företag i sociala medier. Det var väl inte så överdrivet bra, men lite nyttiga tips fick jag med mig i alla fall. Träffade dessutom barndomskompisen Oscar, lite kul. På torsdag blir det seminariedags igen, då med säljtema.

Nu ska jag snart på teaterkurs. Halleluja.

Kram!

streets of philadelphia

M itt humör. Konstigt.
A llt verkar svårt.
L ite tid för mig själv behövs.
I nte som idag.
N ej jag mår konstigt.

B erätta något roligt.
E ller ingenting alls.
N u är jag hungrig också.
G råta är bra.
T ills man inte är ledsen längre.
S ova hjälper kanske.
O m jag vore trött.
N ej jag vill inte känna mig så här.

Har varit och på fem lägenhetsvisningar idag. Ingen var bra. En var så liten att jag knappt fick plats där inne och de fyra andra var helt out of my league.

Jag kan inte bo hemma längre. Jag mår inte bra av det.

Inatt drömde jag något så läskigt att jag nästan började gråta när jag vaknade. Fy.

Jag och en grupp människor skulle besöka ett hus. Med i gänget var min kompis Lina och nån kille med långt hår och rastaflätor som hon just hade träffat och en handikappad tjej som hade något fel på armen så hon satt i rullstol.

Plötsligt såg jag hur Lina började gråta. Jag frågade vad det var och hon sa att hon var rädd. Jag frågade vad hon var rädd för och hon svarade "Jag är rädd för våld". Hon berättade att killen som var med hade gjort en massa hemska saker. Bland annat hade han tvingat henne att stå med huvudet böjt ovanför spisen medan han hällde kokande vatten över henne! Jag blev jättearg och skulle just smälla till honom, men Lina hindrade mig och sa att han skulle bli våldsam då. Vi ville gå iväg någonstans för att prata om allting, men vi vågade inte eftersom han skulle följt efter och då hade vi plötsligt varit helt ensamma med honom. Hela situationen var väldigt otäck.

Tjejen i rullstol beklagade sig över att hennes liv var dåligt på grund av handikappet och vi andra tyckte synd om henne. Någon föreslog att hon skulle amputera armen... Sjukt. Hon och en annan tjej började bråka och det var riktigt läskigt! De kastade varandra runt i rummet och till slut flög tjejen med rullstol långt upp i luften och landade med huvudet före i en hård vägg så att hon dog.

Det sista i drömmen handlade om att jag ensam skulle övernatta i ett riktigt hemsökt hus på Englands landsbygd. Jag befann mig mot slutet i en mörk barnkammare och det var så verkligt, att när jag vaknade trodde jag att jag var i det rummet. Väldigt obehagligt.

I natt tänker jag drömma något trevligare. Vi får väl se om det lyckas.
Sov gott!

Working hard

Det är svårt att vara chef. Eller det är inte helt lätt i alla fall. Man måste ge kritik, men inte låta överlägsen. Man ska vara personlig men även professionell. Man ska Alltid Alltid Alltid kunna ge arbetsuppgifter åt personalen när de har gjort klar det de skulle. Man måste ligga steget före hela tiden och ha koll på allt. Men kul är det.

En grej som är positiv är att jag får värsta arbetarlusten och att jag helt plötsligt tycker det är superkul att ringa till kunder, jag ska ju ändå vara ett gott exempel för de andra som sitter och ringer. Det känns bra. Och det får mig att vilja prestera. Good for the company.

Det blir värre

Vecka 7

Vecka 9

Jag har en känsla av att det blir lite jobbigt för den här personen när han eller hon får för sig att ta cykeln hem från jobbet.
Men det är bara en känsla.