Kiss me not

Dagens inköp: ett par gråa byxor, en festtopp och en kamera.

Vi besökte Helen på ålderdomshemmet. Jag och mamma ska dit imorgon igen.

När vi kom hem hittade vi en liten kattunge som varit inlåst i garaget! Den måste ha sprungit dit igår kväll när vi grillade och så har den varit där sen dess. Stackars katt! Den var jätterädd för oss och vågade inte gå ut, så vi lämnade garageluckan öppen under kvällen. Nu är den borta.
Tog kort på Oscar med min nya kamera. Han var nära på att pussa mig men ångrade sig. Jag tror inte att jag missade något. Jag fick ofrivilligt en tungkyss av Mats och Traceys livliga hund i Kanada och jag har varit med om bättre.

Nu måste jag sova, för imorgon kommer en mäklare hit klockan 10.00 och ska värdera huset. Vi ska åka till Hillsdale. Jag vill dit för att äta på Pizza Hut, Mattias vill dit för att shoppa kläder på Walmart. Så då kanske något till slinker med... men skulle inte jag spara till Hawaii? Ärligt talat så har jag faktiskt inte shoppat kläder på flera månader, för att det är billigare här. Och jag behöver en massa kläder. Jag behöver alltid kläder. På Hawaii ska jag i alla fall köpa en badhandduk med Hawaiimotiv. För det har jag bestämt.

Klockan är 22.38 lokal tid.
God natt!

Let me roll it to you

Söndag morgon klockan 8.15 diskuterade jag, pappa, Mattias och farmor hur vi skulle få mamma till Toronto samma kväll. Vi hade bokat biljetter till Paul McCartneys konsert, men det skulle bli en överraskning. Pappas bröllopspresent till henne. Vi skulle ju passera Toronto på dagen, men kruxet var att få henne att vilja stanna och sova där istället för att åka över gränsen till USA och mot familjen i Ohio samma dag...

Till slut bestämde vi oss för att föreslå detta: En tripp till Niagarafallen (det är ju så nära ändå och jag och Mattias har aldrig varit där! Plötsligt vill vi inget hellre än att åka bil tre timmar extra för att få se dessa fantastiska vattenfall). Därefter skulle vi åka och byta om till lite finare kläder på hotellet som vi checkat in på utanför Toronto - "ifall vi skulle få för oss att gå på en fin restaurang eller något". Och sen skulle vi åka in till staden och shoppa. Allt detta gick hon med på nästan utan klagomål.

Att se Niagarafallen var riktigt häftigt! Här kommer mina fyra bästa bilder:


Väl på hotellet igen misstänkte inte mamma någonting alls när jag och pappa högt diskuterade hur vi skulle ta oss till shoppinggatan, men i tystnad ritade ut vägen till Air Canada Centre där konserten skulle vara. Inte heller när jag var ovanligt engagerad i mammas klädsel anade hon något. Vi åkte iväg mot stan och det var väldigt långa köer, så till slut hade vi jättebråttom att hinna fram i tid. Plötsligt svängde vi ut på en lång gata i stan som slutade med en STOR skylt med en STOR bild och en STOR text som skrek PAUL MCCARTNEY. Jag och pappa som satt i fram fällde snabbt ned solskydden för att skymma utsikten för mamma i bak, och jag höjde min karta lite extra och låtsades fundera över vilken väg vi skulle ta. Vi lyckades hindra henne från att se skylten ända fram till slutet av vägen, där vi svängde vänster. Då var jag precis en sekund för sen med att få henne att titta åt andra hållet. Så hon såg skylten. Men hon såg inte vilket datum Paul skulle vara i stan och en halv minut senare hade hon glömt bort det. Misstänkte hon något nu? Nej.

Vi parkerade och sa att vi sett en restaurang en bit bort som vi ville gå till, så vi rusade bortåt med snabba steg. Konserten skulle börja om tre minuter och till och med farmor gick fort! Men mamma, hon stannade och tog kort på byggnader, knöt skosnörena, stannade extra länge vid rödljusen, filosoferade... Till slut kom vi i alla fall fram. Och när vi närmade oss ingången stod en massa män vid trottoaren och ropade "tickets!". Mamma undrade vad det var för tickets som de tjatade om hela tiden, och jag mumlade något och höll med. När vi var vid ingången var det en lång kö med människor som väntade på att få komma in. Eftersom vi hade biljetter fick vi gå in direkt. Mamma tittade på när pappa tog fram några papper ur fickan och undrade vad det var vi hade biljetter till. Hon var inne på att vi skulle åka upp i det där höga tornet som finns i Toronto, och att man behövde biljetter till det på något sätt.

Mamma fick sin egen pappersbiljett, och när vi gick upp mot restaurangen höll hon på att läsa vad som stod på den. Jag såg över hennes axel att det stod Paul McCartney på biljetten, så jag tog den från henne och sa att hon måste lägga ner den i väskan så att den inte kommer bort. Hon hade inga glasögon på sig så hon kunde ändå inte läsa någonting, tur det. När vi kom upp till restaurangen fattade mamma fortfarande ingenting, tills hon tittade till höger och såg ut över detta:

"Var ÄR vi någonstans egentligen??" utbrast hon. Nu började något slags ljus gå upp... När hon förstod att vi skulle se Paul McCartney live tyckte hon att det skulle bli väldigt häftigt. Det skulle bli andra gången hon och pappa såg honom, men första för mig och Mattias.

Konserten var riktigt bra! Paul McCartney är väldigt bra på scen och har bra publikkontakt hela tiden. Dessutom körde han på utan paus i tre timmar - starkt. Vi fick också hur bra platser som helst! Vi satt så att vi såg scenen rakt fram utan en människa i vägen. Här är några av bilderna jag tog (fler finns på facebook):

Live and let die:

Hey Jude:
Let it be:
Blackbird:
Yesterday:
Mull of Kintyre:
Publiken gillade honom.

Så här bra tyckte Mattias att konserten var:

Morgonen efter gick vi upp obehagligt tidigt för att slippa de värsta bilköerna vid gränsen. Men klockan var ändå efter 12 när vi kom fram. Efter två dödstråkiga timmar i kö närmade vi oss den amerikanska tullen med myrsteg. Då såg vi en kille med handbojor som fördes in i ett hus vid sidan om. Hade han försökt smugglat knark kanske? Eller var han efterlyst? Vi spekulerade kring detta tills vi kom fram och fick prata med en trevlig tullman. Han gick igenom allas namn och när han kom till mamma, som heter Rut i andranamn, frågade han med en min som sa att vi var lite konstiga "what's the rut?". I USA heter hon tydligen samma sak som ett hål i asfalten. Kul.

Eftersom Mattias ska stanna ett år i Seattle var även vi tvungna att gå in i handbojshuset för att fylla i några papper och bli extra granskade. Det var väldigt intressant. Man kände sig verkligen som en drugdealer eller skummis av något slag, för de var så himla noga och försiktiga med allt. Om man tog ett steg utan att någon hade sagt "gå" skulle man bli nedslagen och fastkedjad. Så kändes det i alla fall. Farmor slog sig ned på en stol bredvid en kille och vi andra gick fram för att bli utfrågade av en läskig kvinna. Vi fyra tittade på varandra och bestämde tyst att vi skulle vänta med tills vi var ute vid bilen igen, innan vi berättade för farmor att hon suttit bredvid samma kille vi sett blivit bortförd med handbojor tidigare. Han var tydligen bedömd som ofarlig, eftersom han fick sitta där bland folk.

Framme vid en annan disk stod en tullman med en allvarlig min och frågade ut en kvinna. Jag hörde inte vad de pratade om men Mattias uppfattade när tullmannen sa "you realize this is a very inconvinient situation for you?" och när kvinnan nickade tyst. Hon hade en son med sig som var i Mattias ålder och vi funderade på vad han hade gjort...

Inne på toaletten satt en skylt på dörren med dessa ord:

"Rest room is inspected after each use... You decide."

Jag kände mig verkligen som en knarkare. Jag letade till och med efter gömställen inne på toaletten, men hittade inga. Vilken tur att jag inte hade knark som jag ville gömma då...

Till slut kom vi i alla fall ut därifrån, de insåg väl att vi var hyfsat hederliga. Några mil senare åkte vi förbi en skylt som sa:

"Prison area – don't pick up hitchhikers!"

Läskigt land det här.

Men de har roliga auktioner! Nu är vi framme vid familjen och vi bor i Bob & Helens gamla hus i Pioneer. I tisdags tog Marilyn och Jim med oss till en amerikansk auktion där de sålde traktorer och liknande och det var en riktig upplevelse. Auktionsutroparen satt i någon slags bil som sakta åkte förbi traktorerna som brummade med sina motorer. Och han pratade så fort att det lät som att han sjöng! Jag kunde knappt urskilja ett ord av vad han sa, ännu mindre hinna med att se vilka det var som bjöd. Det är så små tecken de gör att man måste vara van för att kunna se. Jag såg någon enstaka som lyfte ett finger, men mer hann jag inte se. Mattias, min söta bror, stod där och kände hur det kliade bredvid näsan. Så han kliade sig. Men inte bara det, han stod också och iakktog fascinerat auktionsutroparen – vilket ledde till att han tittade honom i ögonen samtidigt som han lyfte ett finger! Utroparen sa något som antagligen handlade om en summa pengar och pekade på Mattias. Jag vände mig om och sa "vad gör du??" och Mattias svarade "va? Ojdå..." Som tur var var det någon som bjöd över Mattias bud på 10 000 dollar och till sist såldes den gula traktorn för 11 500 amerikanska dollar. Puh...

Så det här blir dagens tips: Om du är på en auktion i USA och känner att det kliar någonstans i ansiktet, titta åt ett annat håll! Det är livsfarligt att både klia sig och titta på auktionsutroparen samtidigt.

I onsdags besökte vi Shipshewana, en amishby i närheten. Vi gick och tittade på en marknad där och lite på en mindre auktion som pågick i en lada. När vi ätit lunch gick vi in i lite roliga butiker och av någon anledning köpte jag en femfärgad mask av gummi för fyra dollar. Mattias döpte den till Frida. Det var det enda jag köpte idag, jag sparar mig till Hawaii. Ett annat undantag är en röd Ohiotröja som jag köpte i tisdags.

När vi kom tillbaka till Pioneer träffade vi den söta granntaxen Oscar utanför huset.

Jag kunde inte somna igår kväll. Så här lät det från mitt och Mattias rum:
Mattias: Psssssst!
Malin: Was?!
Mattias: Was ist das?
Malin: Was ist was?
Mattias: Was ist das?
Malin: Was ist was?
Mattias: Das ist vasst.
Malin: Was ist vasst?
Mattias: Du är så kass.
Malin: Ugg.

Idag ska vi åka iväg och hälsa på Helen på ålderdomshemmet. Sen ska vi till Toledo och shoppa. Jag ska leta efter en kamera som jag vill ha, för jag har bara en stor kamera som jag inte orkar ta med mig överallt. Helst vill jag ha en Canon. Jag såg en superfin tunn guldig Canon i Kanada, men det var tyvärr sista exemplaret och det var något fel på den. När vi tittade på internet senade verkade det som att det är en utgående modell. Någon Casio har jag också sett, deras tunnaste kamera tror jag det är. Den finns i orange. Färgen är väldigt viktig. Helst ska den vara i röd, guld eller orange. Och så måste den vara liten och tunn och ha hyfsat bra funktioner.

Önska mig lycka till...

Collingwood, Canada

Totalt 10,5 timmars flygresa. Inte någon höjdare, men ganska okej. Förutom en sak. När vi hade lyft med planet från Arlanda upptäckte jag att min lilla TV inte fungerade. Yes! Åtta och en halv timmes stillasittande utan TV. Suck. Flygvärdinnorna försökte fixa den men inget hände. Alla andras fungerade såklart. Och eftersom alla har varsin skärm framför sig så tycker Continental inte att man behöver en stor skärm också som alla kan se. Så jag roade mig med annat (dvs ingenting) de första tre timmarna, sedan var pappa snäll och bytte plats med mig eftersom han ändå mest satt med sin dator.

I New York var planet vi skulle åka med försenat en timme, så det blev lite extra väntan där. Jag var så trött att jag lade mig ner och lyckades somna på två väntstolar! Helt otroligt. Jag sov ungefär en timme i allt oväsen runt omkring och med min fliströja som kudde.

Nästa plan var väldigt väldigt litet, så jag tyckte det var lite läskigt att åka med. Men det gick rätt bra. När vi kom fram till Detroit var vi jättetrötta, men hyrde en bil och började åka mot Kanada.

Klockan 21.30 (03.30 svensk tid) hittade vi ett hotell som vi installerade oss i. Nu var vi riktigt trötta. I bilen utanför hotellet sa farmor:
- Ser ni gumman med hunden där borta vid träden?
Vi tittade ditåt och gnuggade ögonen. Mamma svarade:
- Eh, nej... Men jag ser en kille med mobiltelefon...
Farmor gnuggade sig också i ögonen men var fortfarande helt övertygad om att det var en gumma som rastade en svart hund.
- Ser ni inte hur hunden fladdrar där?
- Nej, det är killen som har svarta shorts på sig!
- Va, har han?
Mattias mumlar från baksätet:
- Jag ser inte ens några träd.
Dags att sova alla!!! Men först äta. Middag/nattmacka/frukost, whatever.

På restaurangen trodde nog alla att vi var galna. Vi låg dubbelvikta av skratt över ingenting och vi kunde knappt prata med varandra. En frågade något men när den andra svarade hade den förste glömt att han frågat något över huvud taget. Men roligt hade vi! Till slut kom vi i alla fall i säng och jag tror inte att någon av oss var vaken mer än tio sekunder efter att vi lagt huvudet mot kudden.

Klockan 04.01 lokal tid. Jag vaknade och hade kunnat gå upp, men sen tog min morgontrötthet över och jag sov några timmar till. Men när klockan var 08.00 tyckte de andra att vi skulle ta och åka iväg, så då gjorde vi det.

På väg genom Kanada ropade mamma plötsligt:
- STANNA BILEN!
En liten svart björn stod och tittade vid vägkanten, coolt. Det är tydligen väldigt ovanligt att se. Vi hann ta några kort, men sen sprang den in i skogen igen. Den fick väl för mycket uppmärksamhet. Några andra bilar hade också stannat.

Nu bor vi hos några vänner i Collingwood i Kanada. Idag har vi varit på en strand i närheten och solat och badat. Det är så varmt och skönt här! Härligt.

Hoppas ni har det bra i Sverige eller var ni nu är någonstans! Här kommer lite bilder:

Så här såg min skärm ut på flyget till New York:

Och så här såg det lilla lilla inrikesplanet ut:

På väg till Collingwood:
Vi åt mat med Kanadavännerna i en jättemysig by. Berget som ni ser bakom husen är en skidbacke.
Stranddagen.
Natalie och Mattias.
Mattias tappade lite pommes frites. Då kom alla Kanadas fåglar och åt upp det.
Sedan stod de kvar och stirrade ut oss.Sarah:
Natalie:
Mattias:
Elisa:
Och jag:

Usch.