"In case of fire, expose yourself at the window"

I morse tänkte jag att jag skulle vara duktig och simma lite innan jobbet. Så jag gick iväg till Centralbadet 7.30 efter att ha ätit lite youghurt. Väl inne i simhallen var det bara en bana som det inte var folk i, "extra snabb bana (crawl och bröstsim)". Alternativen var "motionssim" där två tanter sakta halvsjönk framåt i bredd och "snabb bana (bröstsim)" där tre satsiga typer kämpade med andetagen mellan armrörelserna.

Jaha, tänkte jag, och hoppade i den extra snabba banan. Jag ville ju faktiskt crawla och det fick man tydligen inte göra någon annanstans. En skylt sa att dykning är förbjuden, det var därför jag hoppade. Fast jag hoppade bara sittandes från kanten eftersom en annan skylt sa att man absolut inte fick stänka på de andra som simmar. Mycket förbudsskyltar här. Hur som helst, att crawla och simma riktigt snabbt gick bra i ungefär fem minuter. Sen förflyttade jag mig till tantbanan och tog det lugnt i 250 meter.

Jag tänkte ta i igen och simma några snabba längder, men när jag klev upp ur bassängen kände jag att jag borde ha ätit lite mer än bara yoghurt till frukost. Andra kan motionera innan de ätit, men tydligen inte jag. Det visste jag ju redan. Så jag tog min handduk och skulle just gå in för att duscha, när jag hör ett tutande ljud i högtalarna.

"Viktigt meddelande! Viktigt meddelande! Brand har utlöst i byggnaden..."

Skojar de?? Nej! Varför? Suck. Aja, det var ju bara att snabba sig till skåpet och hämta sina saker. Jag funderade en sekund på om jag skulle hinna duscha av mig kloret i alla fall, men när de spelade meddelandet på engelska också tänkte jag att det är nog bäst att ta sig ut fort. Jag kom att tänkta på en rolig bok – Broken english spoken perfectly. Det är en samling med en massa meningar från skyltar och liknande där engelskan blivit lite fel. Ett exempel är en informationstavla i ett hotell där det stod "In case of fire, put a towel under the door and expose yourself at the window". Kul.

Dags att ta sig ifrån simhallen, som alla andra. Men en kvinna som stod bredvid mig funderade högt "jaha, då är frågan om man ska gå ut eller om det är falsklarm". "Klart vi måste gå ut" sa jag och drog på mig jeansen och en tröja. Så vi gick ut. I receptionen visste de inte om det var falsklarm eller på riktigt. Så jag gick ut därifrån med.

Och där var jag då, superhungrig och halvblöt och klorig, ute på gatan. Jag hade såklart kunnat gå hem till någon och duscha, men istället valde jag att åka hem. Då kunde jag både äta frukost och få på mig fräscha kläder. Nu ska jag jobba hemifrån.

Om det var skönt att simma innan jobbet? Jag vet inte, jag hann aldrig känna efter.

Bra, då har vi löst det.

Yes!

Vad härligt när saker bara flyter på. Det går bra med jobbet, det går bra med livet och det går bra med allt.

Tjoho!

Snart sushidejt med Lina<3

Take your passion, and make it happen

"I tuff konkurens har du blivit antagen till Calle Flygare Teaterskola HT 2010."

Först när jag såg mailet i mobilen vågade jag inte öppna det. Jag fick faktiskt en mindre panikattack. Så vi gick iväg till Ica i Kvarnen och köpte chokladpudding istället. Fast jag kunde inte tänka på så mycket annat än mailet som hette Antagningsbesked och det kändes som om hela min kropp kunde kollapsa när som helst.

Jag väntade inte på att chokladpuddingen skulle bli klar. Jag lånade datorn och gick in på min webmail. Förra gången hade svaret inte stått direkt, man hade varit tvungen att öppna en pdf innan man visste. Så jag var helt oförberedd när jag klickade på mailet.

"Hej & Grattis! I tuff konkurens har du blivit antagen till Calle Flygare Teaterskola HT 2010. Bifogat finner du dokument som..."

Va?

Jag läste första meningen igen. Jag var tvungen att fråga om det stämde. Men vi var två som hade läst samma mening. Jag kunde inte fatta det, jag kunde faktiskt inte förstå att jag ens fått beskedet. Det gick så snabbt. En hel månads väntan och på två sekunder fick jag veta bara så där. Slängt rakt upp i ansiktet med lysande bokstäver. Av 120 sökande är jag en av de få som kommer in varje termin.

Först kände jag ingenting, inte ens glädje. Mitt hjärta bara stannade. Sen började jag gråta. Och jag vände mig om och var så glad att det fanns någon där att ta emot min kram.

First, when there's nothing but a slow glowing dream
That your fear seems to hide deep inside your mind
All alone I have cried silent tears full of pride
In a world made of steel, made of stone

Well I hear the music, close my eyes, feel the rhythm
Wrap around, take a hold of my heart

[Chorus:]
What a feeling, bein's believin'
I can't have it all, now I'm dancin' for my life
Take your passion, and make it happen
Pictures come alive, you can dance right through your life

[Solo]

Now I hear the music, close my eyes, I am rhythm
In a flash it takes hold of my heart

[chorus (with ... "now I'm dancing through my life")]

What a feeling

What a feeling (I am music now), bein's believin' (I am rhythm now)
Pictures come alive, you can dance right through your life

What a feeling (I can really have it all)
What a feeling (Pictures come alive when I call)
I can have it all (I can really have it all)
Have it all (Pictures come alive when I call)
(call, call, call, call, what a feeling) I can have it all
(Bein's believin') bein's believin'
(Take your passion, make it happen) make it happen

(What a feeling) what a feeling...

Spooky

Jag lovade ju för ett tag sedan att ni skulle få bildbevis på jättehavrefrasen som Helena såg i Göteborgs vatten.

Om du har glömt vad det handlade om kan du kolla här.

Bildbeviset:

Det kan ju inte vara något annat än en gigantisk havrefras, eller hur?

Snart dör jag

Igår fyllde pappa år, så då firade vi med tårta. Familjen Bengtson är ju inte som andra familjer som kan tycka om samma tårta, nej. Så vi måste alltid ha två tårtor: en Prinsess och en Schwarzwald. Jag och mamma äter den sistnämnda, men jag och Mattias delar alltid på roserna.

På kvällen åkte vi båt för första gången i år, ut till Annies Rock. Den är döpt till det eftersom mamma ville ha den och helt enkelt var först med att döpa den. Tror vi. Hur som helst, där grillade vi entrecote, såg på en fin solnedgång och skrattade så att vi tjöt! Det var tydligen något roligt som spred sig. Jag tror till och med myrorna på klippan låg dubbelvikta.

Det var min kväll, nu är det morgon. Om en halvtimme ska vi äta avslutningslunch på Villa Anna med våra två projektanställda. Ikväll bär det av till lägenheten för renovering x antal timmar.

Jag ringde till Calle Flygare idag för att kolla när jag skulle få antagningsbeskedet, eftersom jag måste veta när vi kan boka flygbiljetter hem från USA i augusti. Han som svarade sa att det var sista auditiontillfället igår och att de ska gå igenom allting ganska omgående. Jag ska få besked absolut senast på måndag.

Mitt hjärta stannar varje gång jag får ett mail.

Lite bilder från klippan som mamma tagit:

Så här gör man

Man tager ett rum som ser ut så här...

... och en man som sågar till ek-skivan.


Då finns det gott om tid att lata sig.


Ska bänkskivan verkligen stå så där på högkant? "Det blir nog lite konstigt" tyckte jag.


Så mannen fixade det med.


Det kanske inte blir så tokigt ändå i slutändan.


Vilken tur att jag är här och styr upp.

Vill du köpa en spis?

Läs mer här!

Jag vet att du vill ha den.

Den magiska plastpåsen

Märkligt. Jag köpte en krukväxt för flera månader sedan som jag ställde i en kruka. För det första tröttnade jag på den efter två veckor för att den var så ful, och för det andra verkade den inte trivas särskilt bra eftersom bladen blev bruna och den började vissna.

Då det var cirka 15 minusgrader utomhus tyckte jag att det var lite grymt att slänga ut den i kylan, så tills vidare lät jag den stå i en plastpåse som jag vattnade ungefär en halv gång var tredje månad. Sen slutade jag bry mig om den och nu har jag glömt bort den.

Men vad händer då? Jo, den dumma krukväxten börjar friskna till! Och har klämt fram en massa nya gröna blad och ser ut att må riktigt bra! Fortfarande ful men den ser verkligen ut att trivas måste jag säga.

TYPISKT! Nu har jag ju inte hjärta att slänga ut den längre.

Det är mer än vad man kan säga om den här Fredskallan. Jag försökte verkligen, verkligen rädda den, för den var så fin! Men till slut var jag tvungen att ge upp. Jag kämpade till sista vattendroppen. Straffas jag för att jag bara tycker om fina blommor??

"Malin, kom ihåg att alla är lika mycket värda". Nej! Inte när det gäller blommor. Är man snygg får man stanna, är man ful åker man ut. Enkelt.

Får jag stanna tror ni? =)

Puss.

Min helg

Min helg har varit underbart bra. Den började i fredags när vi åkte på Frida och Johannas student. Vi kom dit fem minuter innan de skulle springa ut från skolan och tänkte att "det ser ju inte ut att vara så mycket folk, så vi hittar säkert". Men när jag och mamma blickade ut över skolan (pappa parkerade bilen) insåg vi att "det här kommer inte att gå". En större skolgård har jag inte sett. Fler människor med plakat har aldrig någonsin varit samlat på ett och samma ställe. Mamma var på väg att ge upp.
- Det här är ju kört! Vi får stå här och vänta tills allt är klart, se om vi kanske får en glimt av dem. Och så får vi träffa dem på mottagningen sen istället, tyckte hon.
Men gav jag upp? Nej! Jag tog mammas hand och drog med henne in i folkmassan. När vi har åkt ända hit för att se Frida och Johanna springa ut, då ska vi minsann se dem springa ut! Jag ledde oss bakom hela folkmassan, på kanten där alla flak stod och sen lämnade jag mamma uppe på en trapp medan jag gick för att leta efter studentfamiljen. Det tog mig nog exakt 40 sekunder, sen såg jag pappa Anders ansikte bland alla andras. Vilken himla tur! Man ska aldrig ge upp.

De glada studenterna

Den nostalgiska mamman

Och den lyckliga pappan!

Två timmars väntan på stan innan mottagningen. Mamma var ganska rolig. Först gick vi förbi en byggnad som det stod "Vår teater" på. Jag mumlade något om att den gick jag på fast på Östermalm, medan mamma tittade kritiskt på väggen och sa:
- Men, borde de inte ändra det där nu till "Sommarteater"?
Sedan gick vi ned i ett parkeringsgarage och där hittade hon massor med kvadratmeter av hennes favoritfärg - lila! Berusad av lycka skuttade hon fram till väggen och posade för fotografering.


På lördagen var jag i lägenheten och målade. Nu har jag äntligen målat klart allt!!!! Känner mig riktigt stolt över mig själv, för det blev så fint. Men kan man måla utan att få färg i håret? Nej, det är totalt omöjligt. Jag tror att det finns en oskriven lag eller en förbannelse som vilar över alla målarpenslar - "När någon målar, oavsett om denna någon har vana eller inte, kort hår eller långt, målarkläder eller inte, ska denna någon vid varje tillfälle få minst fyra droppar målarfärg i håret". En sådan lag kan aldrig ignoreras.

Hallen

Jag har inte alls stökigt hemma.

För ett år sedan var pappa och Mattias med i en veteranbilstävling som gick av stapeln i Österbybruk - och vann! De fick en stor vandringspokal och en mindre pokal som de fick behålla. I år skulle tävlingen vara i Knivsta. Mattias ville inte följa med så då gjorde jag det istället. Men innan jag berättar hur det gick, tänkte jag ge er historiken bakom bilen vi åkte i.


"Året var 1989. Mikael Bengtson hade sett en annons i tidningen om en Mercedes-Benz 190 SL från 1958 som var till salu. Den var billig och verkade vara ett riktigt kap! Enda nackdelen var dock att hela bilen låg nedpackad i kartonger. Ja, ni hörde rätt - i kartonger. Men Mikael, som gillade att meka, tvekade inte en sekund att slå till på kartongerna med det värdefulla innehållet.

Men då Mikael känner sig själv, insåg han snabbt att han behövde göra något för att kunna ta sig i kragen och renovera bilen. Så han svor en ed. Han lovade, att när hans dotter som hade fötts samma år skulle ta studenten, då skulle mercan vara klar så att hon kunde åka i den på sin studentdag. Det kan ju inte vara så svårt tänkte Mikael Bengtson, han hade ju hela tjugo år på sig.

Men åren gick. Och dottern Malin växte upp och började skolan. Hon slutade mellanstadiet och började på högstadiet. Hösten 2005 började hon på Lundellska skolan i Uppsala och plötsligt var det bara ett halvår kvar innan hon skulle ta studenten! Mikael började bli aningens stressad. Malin för sin del, som sedan barnsben hade drömt om att mercan skulle bli klar till den stora dagen, hade vid det här laget gett upp allt hopp om det. Hon hade gått förbi ladan ibland där bilen stod och tittat på den. Eller snarare på skalet av den och kartongerna som låg runt omkring. Skalet var vitlackat. Men Malin hade alltid drömt om en röd cabroilet... Den här mercan hade varit röd och ny en gång i tiden, men nu såg den inte mycket ut för världen. Och eftersom Malin också kände sin pappa mycket väl, slutade hon till slut att hoppas på att mercan en gång kunde bli klar.

Ja, några månader innan studenten hade hon nästan helt gömt alla tankar på den gamla mercan. Hon hade raderat tankarna så väl, att hon inte ens märkte alla de tecken som plötsligt dök upp. Familjen var nästan aldrig hemma, pappa hade konstant oljiga händer (vilket Malin såklart inte var sen med att kommentera, utan några som helst kopplingar) och mamma Annie försade sig minst två gånger! Första gången gav hon Björn Haraldson en menande blick när han frågade om mercan skulle bli klar i tid. Malin, som kunde sin mamma utan och innan, förstod vad blicken betydde men trodde inte på den. Andra gången såg Malin och mamma Annie en vit cabriolet på gatan. Då kläckte Annie Bengtson ur sig "jag tycker nog att han skulle ha behållit den vita färgen istället". Men inte heller då anade Malin något.

Tills den dagen hon skulle ta studenten. Hon hade just sprungit ut från Uppsala Slott, letat sig fram genom folkmassan och kramat om alla släktingar och vänner som var där för att gratulera henne. I ögonvrån såg hon en röd bil, men det var inget som till en början fångade hennes uppmärksamhet. Inte förrän pappa Mikael ställde henne framför en vacker, glänsande röd nercabbad Mercedes-Benz 190 SL, föll bitarna på plats. När Mikael och Mattias Bengtson tar sig an med någonting, då är ingenting omöjligt."

Fotnot: Bilen besiktigades dagen innan Malins student. Mikael Bengtson klarade alltså med en hårsmåns marginal att hålla fast vid sin svurna ed.


Så det var alltså denna bil som jag körde, med pappa i passagerarsätet, till en veteranbilstävling i Knivsta. Utan bilbälten och utan fungerande vindrutetorkare drog vi iväg på en orientering en solig dag. Frågorna gick riktigt bra och de praktiska proven och de flesta manöverproven bra. Det enda vi missade på var ett prov där man skulle krypköra och få mellan 0 och 10 poäng. Jag stannade först vid åttan och tänkte bara krypa fram lite, lite till (ni vet, jag kan ju inte nöja mig med att vara bra. Jag måste alltid vara bäst). Men så fort pinnen kommit fram till nian så slog den över och gick över tian! Noll poäng. Orättvist...

Men men, vi gick i alla fall i mål. Sufletten fick vi ta upp ett par gånger vid några regnskurar som kom på eftermiddagen, men annars var det soligt hela tiden. När vi hade kommit i mål fick vi svara på en utslagsfråga. Hur mycket pengar är det i burken? Vi var lite oense där. Jag ville gissa på 490 kr och pappa på 300, så vi lade helt enkelt ihop våra gissningar, delade på två och fick summan 395 kr. Helt fel men inte helt galet. Rätt svar var 245 kr.

Av 67 tävlande kom vi på tionde plats! Inte illa ändå. Jag fick välja pris på ett stort bord och valde en bok med bilder och fakta om 500 sportbilar. Tack för en härlig dag!

Den här bilen var cool. Lite Grease-känsla över den.

Och en sån här lackering kan man ju också ha:

Förrförra årets vinnare granskar vår bil noggrant och för anteckningar.

Men visst är den fin, vår alldeles egna Mercedes-Benz...

"Höger ben fram, höger ben bak, höger ben fram och skaka lite grann. Hoppa runt i ring, dansa honky tonk, det var allt för denna gången!"

Spänningen är olidlig

Nu står jag precis inför starten! Jag och pappa är på veteranbilstävling. Mer info och bilder kommer sen...

Tio sätt att reta din omgivning

1. Betala lunchnotan med 50-öringar.
2. Använd en torktumlare för varje strumpa i tvättstugan.
3. Öva på att låta som en fax eller ett modem.
4. Avböj bord vid restaurangbesök, stå kvar vid kassaapparaten och ät upp alla mintkarameller.
5. Avsluta alla meningar du säger med "i enlighet med profetian".
6. Avtala möten den 31 september.
7. Be servitrisen om en extra plats till din låtsaskompis.
8. Fråga dina arbetskamrater mystiska frågor, klottra ner deras svar i en anteckningsbok. Mumla någonting om "psykologiska profiler".
9. Glöm poängen i en lång historia, men försäkra lyssnaren att den var "jätterolig".
10. Gå några steg bakom någon och spreja desinfektionsvätska på allt som han/hon rör vid.

Sju soliga dagar

Onsdag 2 juni
Var på Ikea (surprise!) och tittade för sista gången på soffa. Den här blir det: "2-sits soffa Ektorp, Idemo svart klädsel". Den är fin.
Jag passade även på att bestämma mig för en vit golvlampa.

Torsdag 3 juni

Sushidejt med Lina! Vi hade lite för roligt mot slutet och började leka med stearin. Visste ni att det funkar superbra att använda kinapinnar som ljusstöpare?
På kvällen hann vi ytterligare ett steg längre med lägenheten. Återstår att dra elsladdar och skruva fast bänkskåpen i väggen.

Fredag 4 juni
Kundbesök i Stockholm hela dagen. Jag gick långa promenader på Södermalm, ute på Kungsholmen och inne i stan, lyssnandes på de ljuva tonerna i min kära musikmobil.
Lördag 5 juni
Dags att klä upp sig fint, även om det blev i mina gamla glasögon. Sen tog jag och Mattias cabben till Skokloster, där Johan och Caroline gifte sig. Klockan fem åkte vi hem och lagade mat och skrattade till Mr Bean.
En underbar dag på många sätt.

Söndag 6 juni
Och på den sjätte dagen vilade hon.

Måndag 7 juni
Kundbesök i Stockholm. Jag vet inte om tunnelbanestationen vid Kungsträdgården ser cool ut eller bara läskig, men något ser den ut.
På eftermiddagen fick jag äntligen mina nya glasögon! Två par.

Tisdag 8 juni
Är det här onyttigt tror ni?

Onsdag 9 juni
Jag upptäckte att jag öppnat ett Spa på Vaksalagatan. Hade nästan glömt bort det. Det är så mycket annat nu, man kan ju inte ha koll på allt.


Idag ska jag fortsätta måla i hallen med färgen Ingeborg. Tyvärr passade färgen som heter Malin inte så bra där heller.

Puss.

Sagan om familjen Parasoll

Det var en gång en liten brun koltrast som hette Vera. Hon bodde i en stor skog med väldigt många träd. Så när hon träffade unge herr Nda, bestämde de sig genast för att bygga bo och bilda familj. De letade länge efter ett lämpligt ställe...

Till slut hittade de en övergiven tomt, med ett smalt och fint träd utan grenar som stod lutat mot en vägg. En perfekt plats att bo på tänkte både Vera och Nda. Och så började de samla kvistar. Efter några veckor hade Vera lagt fem ägg och gemensamt tog de namnet Parasoll. En mycket lycklig familj.

Men när solen kom fram i maj och temperaturen ute blev riktigt behaglig, började det också hända saker i de unga fåglarnas trädgård av trä. Vera och Nda insåg snart att deras stillsamma omgivning plötsligt hade vaknat till liv.

Men trots att fyra stycken två-beningar förde oväsen på tomten och att det ibland klampade omkring ett läskigt vargliknande djur som nosade i deras trädgård, bestämde sig Vera Parasoll för att fortsätta att ruva på sina ägg. Och två veckor senare hade herr och fru Parasoll fått fem söta koltrastungar.

Nu gällde det att hitta smarta strategier för att hämta mat utan att bli upptäckt.

Tankar från Nda:
"Först fäller man bytet och sätter sig på taket. Där ser man allt som händer. Då finns det två alternativ: antingen ser man inkräktarna på den platta trädgården och då är enda utvägen att släppa maten och fly så fort man kan. Skit i ungarna. Eller, så inser man (när man suttit där i minst tjugo minuter) att kusten är klar och då flyger man så fort man kan raka spåret till boet, släpper maten och sticker därifrån lika snabbt. Lyckas alltid."

Utdrag ur Veras dagbok:
"Jag tar ingen hänsyn till de där tvåbenta figurerna som smyger omkring här och fotar. De får helt enkelt finna sig i att jag måste mata mina ungar. Så min strategi är att jag, en aning diskret men ändå graciöst, glider fram på ängen av trä med maten i munnen. Sen flyger jag med felfria vingslag bort till boet där jag landar för att stanna. Ingenting är viktigare än att de små mini-jagen blir mätta."

Familjen Parasoll levde ett lyckligt liv, i symbios med två-beningar och gulhåriga rovdjur. De hjälptes åt att skaffa maskar och annat gott till de små Parasollarna. Varje dag var de hungriga och hela tiden gapade de med sina näbbar och skrek "maaaaaat!"

Det var en hektiskt tid för Vera och Nda, men de turades om att hålla utkik efter fiender, gräva mask och ibland även posa för fotografering.




De fem små koltrasterna växte sig större och större. Till slut fick knappt Vera och Nda själva plats i boet. En dag var en av två-beningarna ute på den platta ängen av trä och förde lite onödigt mycket oväsen. Herr och fru Parasoll höll sig borta från boet nästan en hel dag, vilket fick jobbiga konsekvenser för ungarna.

De skrek och skrek efter mat men det var ingen som hörde. Efter ett tag började en av dem provflaxa med sina vingar och vips som det var föll han ur boet! Nere på den hårda ängen ranglade han vidare på ostadiga ben. Plötsligt dök det långhåriga vargliknande rovdjuret upp och började nosa på honom! Han ville gömma sig någonstans och hittade till sist en trappavsats som han skräckslagen kurade ihop sig under.

Då kom Vera flygandes. Med sin knivskarpa blick skannade hon av området och såg att det bara var fyra ungar i boet. Hon susade fram och tillbaka genom luften, tills hon slutligen hittade den lille koltrasten under trappan. Hon hjälpte honom upp och faran var över.

En dag senare hade alla fyra ungar lämnat boet. Föräldrarna tog väl hand om dem, lärde dem att flyga och hjälpte dem att skaffa mat. Till slut var de fem koltrasterna så stora att de kunde klara sig själva. De tog ett gemensamt beslut att gå skilda vägar, men ändå behålla kontakten med varandra.

Och så blev det. Men herr och fru Parasoll vakar fortfarande över sina ungar där de sitter, Vera och Nda, och sjunger ut över vår veranda.