''Tre bilar i tågolycka. Lokföraren lugnt: äh, det här händer jämt...''

Jag sitter just nu på ett 63 minuter försenat tåg.

Plötsligt bokstavligen ställer sig lokföraren på bromsen och säger efter en liten stund i högtalarna:
- Jaa, vi fick en stoppsignal. Jag försökte dra på så mycket jag kunde men tyvärr hann vi inte... (Va? tänkte jag. Panik. Försökte han dra i handbromsen? Hann vi inte stanna vid en övergång? Körde vi över något? Är någon död??) ...före Upptåget.
Jaha, så det var bara det. Tänk på hur du formulerar dig människa!

Eller så är det bara jag som söker lite mer dramatik i vardagen.

Tack för maten?

Idag var jag och lunchade med mamma och pappa. Det började inte helt perfekt då:
1) hela restaurangen var mörk och tom så vi trodde först att det var stängt
2) damen vid disken var otroooooligt seg och gjorde allt i slow motion
3) "kocken" var desto kvickare och vi fick maten oroväckande snabbt (typ 15 sekunder efter beställning)
4) jag var tvungen att säga till eftersom min mat var kall.

Men, där satt vi i alla fall till slut och åt och hade det trevligt. Efter ett tag när vi kände oss nöjda reste vi oss upp och var på väg ut. Jag och mamma sa tack i farten och hoppades att det skulle höras bort till disken där den sega damen stod. Då ropade hon till oss:
- Men, ska ni inte komma hit och tacka?

Jag stod och funderade på vad tusan hon menade. Mamma såg henne inte, utan tittade förbryllat på en tjej som satt vid ett bord bredvid disken. Det lät men munnen rörde sig inte. Vem sa något? Mamma svarade rakt ut i tomma luften:- Nej tack, det är bra!
Jag stod och funderade på vem hon trodde att hon pratade med - Gud? Som ville att vi skulle tacka för maten en gång till? Och varför ville inte mamma göra det? Jag fattade fortfarande ingenting när damen vid disken spädde på:- Men det ingick ju!

Ännu mer förvirring. Jag fattade noll. Vad pratade människan om? Räckte det inte med att säga tack? Ville hon ha en handskakning? En bukett blommor och en omfamning, eller en kyss på kinden? Vad hade det egentligen stått i det finstilta på kvittot pappa skrev på?

Jag stod tyst men mamma som då fått syn på damen vid disken upprepade sitt "nej tack". Då föll poletten ned. Jag hade hört helt fel! För damen hade inte alls pratat om att säga tack, utan hon hade frågat om vi ville ta kaffe. Otydliga människor som bara mumlar...
/Malin

En låt som jag lyssnar på minst fyra gånger i veckan

My mother came to Hazard when I was just seven
Even then the folks in town said with prejudiced eyes
That boy's not right ...
Three years ago when I came to know Mary
First time that someone looked beyond the rumours and the lies
And saw the man inside ...
We used to walk down by the river
She loved to watch the sun go down
We used to walk along the river
And dream our way out of this town ...
No one understood what I felt for Mary
No one cared until the night she went out walking alone
And never came home ...
Man with a badge came knocking next morning
Here was I surrounded by a thousand fingers suddenly
Pointed right at me ...
I swear I left her by the river
I swear I left her safe and sound
I need to make it to the river
And leave this old Nebraska town
I think about my life gone by
And how it's done me wrong
There's no escape for me this time
All of my rescues are gone, long gone
I swear I left her by the river
I swear I left her safe and sound
I need to make it to the river
And leave this old Nebraska town...

Elevblogg på Calle Flygare

Så, nu har jag skrivit ett inlägg där också.

Calle Flygare har startat en ny blogg där eleverna på skolan fritt får skriva. Här kan ni läsa mitt inlägg:

Att vilja är magiskt

Nu ska jag gå på bio med Bodil.

/Malin

Islands in the stream
that is what we are
no one in between
How can we be wrong
Sail away with me
to another world
and we rely on each other

Filminspelning på Drottninggatan

Vilket flyt jag hade idag!

Klockan 14 läste jag om inspelningen och bestämde mig för att gå dit och titta. Jag har inte kommit mig för med att göra det förut, men nu skulle det ju tydligen vara igång. Det vore ju illa om jag missade den. Det skulle jag ångra.

Vakter med gula tröjor i alla hörn och kanter. Jag såg bäst när jag stod i korsningen Drottninggatan/Trädgårdsgatan och de höll på att filma strax nedanför Slottsbacken. När jag hade stått där några minuter ställde sig en fotograf bakom mig och började prata i telefon. Jag råkade lyssna och det lät väldigt spännande, så när han lagt på frågade jag honom lite fint för att få något slags sammanhang. Han var väldigt trevlig och berättade:

"Jag har varit här hela förmiddagen. Om man frågar vakterna när de ska filma så svarar de inte och ingen verkar veta var Daniel Craig befinner sig. Men jag var inne i "Grottan" (ett grått hus som ligger precis där de filmar nu) och pratade med ägaren. Hon sa att hon skrivit på ett papper där det står att "om någon öppnar ett fönster under inspelningen ska Grottan betala fem miljoner i skadestånd för att ha förstört en tagning"!"

Stackars, stackars den som råkar öppna ett fönster...

Och då kom han gåendes. Uppifrån Slottsbacken gick Daniel Craig med bestämda steg mot inspelningsplatsen, tillsammans med två andra män. Jag har inte hundra procent koll på Daniel Craigs utseende (speciellt inte från långt håll) men jag såg direkt att det var han. Sättet han gick på, utstrålningen han hade. Det gick bara inte att ta miste på. Några sekunder senare började fotografen ta bilder och folk pekade och sa "Är det han? Ja, visst är det han!"

Själva scenen var väldigt kort. Och ingen av oss såg särskilt mycket av huvudskådisen då en massa statister var i vägen. Men det han gjorde under den 15 sekunder långa tagningen var i alla fall att gå in i en byggnad, kanske hotellet. Sedan ropade regissören "Cut!" i högtalarna och alla statister fick backa tillbaka till startposition. Det var en cykel, tre bilar och några fotgängare. En minuts paus, Daniel Craig tog en sväng ut på gatan och tittade, varpå fotografens kamera genast började knäppa. "Aaaaaand Action!"

Tjugo minuter höll de på att filma med omtagningar och allt. Sedan gick kändisen med sina två män tillbaka uppför Slottsbacken och svängde in höger mot Odinslund. Kanske bor han på Villa Anna. Det skulle inte förvåna mig, deras rum har absolut högst standard och säkerhet i Uppsala, kanske i hela Sverige.

Nu kan jag i alla fall säga att jag sett filminspelningen. Och Daniel Craig in action. Det känns bra.

Höstens färger mörknar.
Jag ser på dig där du går.
Himlen öppnar sig för regn.
Jag undrar vad du tänker på, hur du mår.
Dropparna faller men jag står stilla.
Ibland tittar du upp och möter min blick.
Det är kallt, solen fryser.
Jag tänker ofta på när det sa klick.
Du tappar något i gruset.
Det som är ditt börjar bli mitt.
Ett gammalt sår, det behövs inte mer.
Det som är mitt börjar bli ditt.
Titta på mig, titta inte ner.
Gränsen mellan oss suddas ut.
Jag springer ikapp dig innan vägen tar slut.

/Malin Bjernald

Tror du på spöken?

Jag är mörkrädd.

Ja, det visste ni kanske redan. Eller så kom det som en chock. Jag är i alla fall mörkrädd. Det har blivit bättre sen jag var liten men inte gått över såklart. Ändå så tycker jag att spöken och övernaturliga saker är så otroligt spännande och intressanta! Det är ingen bra kombination kan jag säga. Att jag dessutom har mycket bra fantasi, det gör ju inte saken bättre.

Varför är man mörkrädd då? Rummet ser ju likadant ut fast det är mörkt!

Men nej... det är ju precis det man inte vet. Och det är just därför jag blir rädd. Grejen är inte att det är mörkt, utan att jag inte ser. Jag tycker också att det är läskigt att blunda länge när jag är ensam, eller att sitta med ryggen fri ut mot rummet. Det känns liksom otryggt.

Och ja, jag tror på spöken. Fast jag skulle väl inte direkt kalla det spöken. När jag hör det ordet tänker jag barnsligt, vita lakan, spöket Laban, finns inte. Därför använder jag det inte. Kanske finns det inget bra ord för det jag tror på. Andar, det låter så flummigt. Men det är kanske bättre än spöken.

Jag kom att tänka på en kväll för en himla massa år sedan...


"Jag var nio och Mattias sju. Vi hade länge pratat om att vi ville åka till Skokloster Slott för att leta spöken med pappa. För utan honom vågade vi inte åka. En höstkväll när våra barndomskompisar Oscar och Eric var hos oss, tog vi mod till oss och bestämde att vi skulle göra slag i saken.

Klockan 23.00 gick vi fem i samlad trupp ner mot båten. Det var en kylig men stilla natt och träden fladdrade bara lite lätt i den svaga vinden. Kakor, bullar och filtar hade vi med oss och jag höll hårt i min ficklampa.

På vägen dit låg vi på rygg i fören och tittade på stjärnorna. På hösten ser man ibland väldigt många stjärnor på himlen och det här var en sån natt. Jag kommer ihåg att jag älskade det. Jag älskade att ligga där i den stjärnklara natten och inte veta vad som skulle hända. Jag älskade att vara vaken mitt i natten. Jag tänkte på vad vi skulle få vara med om. Och jag kommer ihåg att håret reste sig på mina armar.

När vi kom fram var vi helt ensamma. Det kändes som att tiden stod stilla. Det enda som hördes var vattnets kluckade mot bryggan, hur löven på de stora ekarna prasslade i vinden och våra egna steg i gruset när vi lämnade båten och gick upp mot slottet. Vi gick först runt ett varv och kikade upp mot alla mörka fönster. Jag gick i mitten men tittade ändå hela tiden bakom mig, ifall någon som inte hörde till oss skulle vara där...

Klockan slog tolv.

När vi hade säkrat området gick vi uppför en kulle, satte oss vid ett runt bord där och plockade upp fikat. "Vad tror ni att det här är för kulle?" frågade Oscar. "Kanske en gravkulle" sa Mattias. "Aaaah, nej sluta..." klagade jag. Men det var sant. Det var en gravkulle.

Jag åt min bulle, sneglade upp mot slottet, bakom mig, på de andra, på slottet igen och kände hur de kalla kårarna bara forsade uppför min rygg. Men jag satt där i mörkret. Och jag satt kvar. Det var både det bästa och det värsta som jag hade varit med om då."


Nu vet jag i alla fall att det inte spökar på Skokloster Slott. Om det ändå vore till någon hjälp...