Utsikt över Notting Hill och gapskratt på Ikea

Jag älskar Göteborg. Redan när jag klev av tåget kände jag den härliga atmosfären blandat med underbar göteborgska runt omkring mig. Jag borde flytta hit någon gång. Eller till Västkusten kanske. Riktiga Västkusten.

Förra året efter TUR-mässan åkte jag och mamma på en liten tjänsteresa genom kusten. Det var underbart! Solen sken. Vi tog en färja och åkte ut till lite småöar för att hälsa på kunder, vi bodde på små och stora hotell, vi åt smörstekt lax och blev kompis med en restaurangägare, vi sov över på ett vandrarhem där vi fick uppleva en riktig spöknatt, vi shoppade i Mariehamn och vi insåg att Alla Vägar Leder Till Göteborg. Bokstavligt talat. Vill man in i stan, fine, men när man ska därifrån blir man påmind om skyltarna hela vägen till östkusten och om man inte är med i varje kurva hamnar man snart i filen mot Göteborg. Efter många u-svängar hittade vi till slut hem. En väldigt lyckad resa.

Så nu var det dags igen att jobba på mässa i Göteborg. Den här gången blir det fyra dagar, sedan tar vi snabbaste tåget hem. Vår första dag har varit riktigt komisk. Det började redan på hotellet...

Det var lite kaos redan vid incheckningen med alla gäster och allt prat om var man kunde parkera bilen och hur mycket det kostade för olika varianter av parkeringskort och vem som skulle betala vilket rum och dessutom ville alla ha ett rum med utsikt över vattnet. Jag nämnde att jag var laktosintolerant och frågade hur det funkade med frukosten. Hon som stod i receptionen försökte pedagogiskt förklara att det måste jag ju tala om innan jag bokar. Innan? Hur lyckas man med det? - Ja, hej, jag heter Malin Bengtson och jag ringer bara för att tala om att jag inte tål laktos. Jag vet inte om jag kommer bo hos er, men jag tänkte bara berätta det för säkerhets skull.
Lycka till liksom.

Jag och Stina skulle dela rum. Först fick vi rum nummer 221. Vi öppnade dörren och konstaterade att det var utsikt mot den trista parkeringen. Jaja, whatever tänkte vi. Men mamma, som också fått ett sånt rum, ringde mig och sa att vi skulle komma ner till receptionen och få nya rum. Jaha. Väl där nere var samma tjej i receptionen väldigt bekymrad över om vi hunnit stöka ner något i rummet eller om hon "verkligen kunde hyra ut det till någon annan?".

Rum 108, nedre plan. Vi öppnade dörren och konstaterade att där bodde det redan någon. Skjortor hängde i garderoben, väskor låg på golvet och ett par vantar låg på bordet. Jaha. Stina traskar tillbaka till receptionen och kommer tillbaka med en förvirrad receptionist som undrar "vem tusan det är som bor i rum 108??". Till slut fick vi rum 110 och där är jag nu. Lyckligtvis. När vi var på väg ut senare stod ett par utanför rum 108 och var irriterade över att nycklarna inte funkade. Haha!

Sedan åkte vi till Ikea för att inhandla en barstol som mamma ville ha i montern. Perfekt tycker jag, för nu har de lovat att om jag lyckas frakta hem den på tåget så får jag den sen! Kan vara cool att ha i min lägenhet. I alla fall, efter inhandlad barstol gick pappa iväg för att skaffa några skruvar. "Kom till avdelningen för återköp och reklamation när ni är klara" sa han och gick. Finns det skruvar där??

Tydligen. När vi var där förklarade pappa att här kan man hämta skruvar som saknas när man har köpt Ikeamöbler, det är bara att plocka ur de blåa kartongerna med skruvar som var fastsatta på en lång vägg. Mamma mumlar nåt om att hon behöver en skruv och går och ställer sig framför berget av olika skruvar. Jag, som vet att mamma högst troligt är den person som vet minst om skruvar på hela denna jord, går och ställer mig bredvid henne. Då utbrister hon lyriskt:
- Får man ta vilken skruv man vill?
Det roliga är att hon verkligen menade det.

Mamma hörde nog själv hur det lät och sekunden efter börjar vi gapskratta! Sedan går vi dubbelvikta ut från Ikea, över parkeringen och skrattandes in i bilen. Där tillbringar vi ytterligare några minuter med att älta kommentaren och alla anledningar till varför den var så rolig. Kanske förlängde vi livet lite just då.



Det sista vi gjorde idag var att leta efter den perfekta restaurangen på Majorna. När vi hade hittat den var det tyvärr bara en pub. Men den var perfekt. Den hette Notting Hill! Där måste vi ju bara äta någon gång tyckte jag och mamma... Men vi satte oss istället på en bistro tvärs över gatan. De hade också riktigt god mat.

Nej, nu måste jag sova. Imorgon blir det en lång dag.

God natt!