Min vecka rivstartade i måndags när jag sökte in till Calle Flygare teaterskola. Det var inte lika nervöst som förra gången (för ett år sedan) och jag kände mig säkrare på mig själv. Vi är sammanlagt 120 personer som söker den här terminen, mellan 14 och 17 kommer in. I måndags var vi ungefär 12 stycken.
Förra gången hade jag koncentrerat mig på att verka "öppen, glad och social" och hade glatt småpratat med alla sökanden och vi delade våra tankar, nervositeten och den stora längtan att komma in på skolan. När jag sedan gick in till juryn och skulle göra min audition var jag så uppskruvad och nervös att jag inte riktigt var närvarande i min roll. Och på intervjun var jag nog mest speedad. Jag gick därifrån och kände att jag hade kunnat göra bättre ifrån mig.
I måndags satt jag där bland alla sökanden igen. Men den här gången hade jag ett ovanligt lugn inom mig. Jag hade varit där förut, jag visste vad som väntade och det enda jag egentligen behövde göra var att gå in genom de där vita dörrarna och sedan göra det jag gör allra bäst. Så enkelt.
Vi började med ett rörelseprov, alla i gruppen tillsammans. Först skulle vi göra små teaterövningar som att gå genom rummet med en viss attityd eller med en viss rytm. Det gick ju bra. Sen skulle vi ställa oss i rader och göra som läraren längst fram; lyfta vänster fot, vinkla fram och tillbaka, åt sidan fram och tillbaka, samma med höger, knä, höfter osv. Sen skulle vi komma ihåg allt det där och göra det till musik. Det gick väl hyfsat. Men sen skulle vi dansa värsta Michael Jackson-rörelserna och jag förstod inte riktigt hur läraren gjorde i några steg. "Det där kan ni väl nu så då kör vi till musik. Snabbare tempo." Jobbigt! Hjälp! Jag log och gjorde så gott jag kunde. Suck. Varför har jag aldrig försökt dansa som Michael Jackson förut? Det hade tydligen alla andra. Jag skakade av mig det här och intalade mig att det säkert inte var av största vikt ändå. Nu gick vi och satte oss igen och sedan skulle var och en gå in till juryn och göra sin första text.
Nervositeten spred sig i väntrummet, frågor ställdes tillsammans med beundrande blickar mot de två CF-eleverna som var där för att stötta oss. De har redan kommit in, oj vad duktiga de måste vara... Jag satt mest bredvid och lyssnade. Lyssnade på nervositeten, tog inte in den. Småpratade när det behövdes. Tjejen bredvid mig började läsa texten tyst för sig själv innan det var hennes tur, "vad är det som kommer sen?!". Jag fyllde i orden åt henne, hoppades att hon skulle klara det bra. Jag behövde inte repetera texterna tusen gånger, de kunde jag redan och den här gången vågade jag lita på det. Om jag var i rollen och sa allting med rätt känsla och inlevelse så visste jag att orden bara skulle komma. Och det gjorde de.
Man fick vara några minuter för sig själv i ett rum innan man skulle in till juryn, så jag hade lite tid på mig att intala mig själv att jag är bäst, har talang och att det är det här jag är född till att göra. Jag måste ha lyckats bra med det för jag tror fortfarande på det. Förutom det där med att jag är bäst, men det behövde jag tänka just då.
Så gick jag in och spelade teater. Fast det hände något magiskt. Jag spelade inte bara teater, utan jag var den där knarkaren som satt och skrattade ironiskt åt sitt liv. Jag var henne och det måste de ha sett. En av eleverna följde mig ut och när vi stängt dörren sa hon till mig "Det där gick ju bra!". Hon tyckte att jag hade gjort det jättebra. Det hade hon inte sagt till någon annan fick jag veta sen i väntrummet när folk pratade om juryns bemötande och allt det där läskiga. Det där gick ju bra... Jag måste ha börjat lysa när jag gick och satte mig i väntrummet igen, för jag blev så stärkt av känslan att jag verkligen gjort mitt bästa.
Sedan följde ett par timmars väntetid. Folk gick ut från den grå bakdörren och sa "Fan, jag glömde texten" eller "Det där gick hyfsat" samtidigt som andra med nervöst ansiktsuttryck gick in genom de vita dörrarna. Det var dags att framföra den sista texten och ta sig igenom en personlig intervju. Någon sa att den gick jättebra. Min gick inte jättebra. Den gick fantastiskt, otroligt sjukt jävla ASBRA.
Jag var lite mer nervös inför den här texten, den som vi hade fått välja helt fritt, det måste erkännas. Men jag lyckades ändå på något sätt koppla bort juryn som satt och tittade, fokusera på det jag skulle göra och spela teater. Och de verkade tycka att det var bra. Det vet jag ju förstås inte, men det kändes så. En av lärarna ville testa mig lite och bad mig ta om texten från början igen men den här gången spela riktigt "rosenrasande". Det gick väldigt bra, jag är bra på att vara arg! De log. Ler de åt alla? Ingen aning. Sen var det intervju och jag fick verkligen med allt jag ville ha sagt. Jag svarade ärligt men bra på alla frågor och de verkade intresserade av mig som person och frågade mycket.
Jag gick ut genom den grå dörren och började lysa. GUD SÅ HÄRLIGT! Jag kunde bara inte sluta le! Jag gick ut från auditionen på Calle Flygare och kände att jag inte hade velat göra någonting annorlunda. Att hur jag än försökt så hade det inte kunnat bli bättre. Att jag gjort mitt allra bästa och att jag verkligen visat dem mitt jag - vem jag är. Och jag har intalat mig själv att bara jag lyckades visa dem Malin så skulle jag komma in. Då skulle de vilja ha mig där. Innan midsommar får jag besked. Och jag måste komma in. För det är ju där jag ska vara.
Jag ler fortfarande.
måndag 24 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
WOHOOO HEJJJJAAAA MAAAALIIIIIN!!!!!! :D
SvaraRaderamen va skoj malin! jag håller alla mina tummar(dvs två) puss!
SvaraRaderaFår man fråga vilken pjäs monologen som inte var självvald kommer ifrån? :)
SvaraRaderaVad duktig du måste vara! :)