Malin Bengtson: Min helg

Min helg har varit underbart bra. Den började i fredags när vi åkte på Frida och Johannas student. Vi kom dit fem minuter innan de skulle springa ut från skolan och tänkte att "det ser ju inte ut att vara så mycket folk, så vi hittar säkert". Men när jag och mamma blickade ut över skolan (pappa parkerade bilen) insåg vi att "det här kommer inte att gå". En större skolgård har jag inte sett. Fler människor med plakat har aldrig någonsin varit samlat på ett och samma ställe. Mamma var på väg att ge upp.
- Det här är ju kört! Vi får stå här och vänta tills allt är klart, se om vi kanske får en glimt av dem. Och så får vi träffa dem på mottagningen sen istället, tyckte hon.
Men gav jag upp? Nej! Jag tog mammas hand och drog med henne in i folkmassan. När vi har åkt ända hit för att se Frida och Johanna springa ut, då ska vi minsann se dem springa ut! Jag ledde oss bakom hela folkmassan, på kanten där alla flak stod och sen lämnade jag mamma uppe på en trapp medan jag gick för att leta efter studentfamiljen. Det tog mig nog exakt 40 sekunder, sen såg jag pappa Anders ansikte bland alla andras. Vilken himla tur! Man ska aldrig ge upp.

De glada studenterna

Den nostalgiska mamman

Och den lyckliga pappan!

Två timmars väntan på stan innan mottagningen. Mamma var ganska rolig. Först gick vi förbi en byggnad som det stod "Vår teater" på. Jag mumlade något om att den gick jag på fast på Östermalm, medan mamma tittade kritiskt på väggen och sa:
- Men, borde de inte ändra det där nu till "Sommarteater"?
Sedan gick vi ned i ett parkeringsgarage och där hittade hon massor med kvadratmeter av hennes favoritfärg - lila! Berusad av lycka skuttade hon fram till väggen och posade för fotografering.

På lördagen var jag i lägenheten och målade. Nu har jag äntligen målat klart allt!!!! Känner mig riktigt stolt över mig själv, för det blev så fint. Men kan man måla utan att få färg i håret? Nej, det är totalt omöjligt. Jag tror att det finns en oskriven lag eller en förbannelse som vilar över alla målarpenslar - "När någon målar, oavsett om denna någon har vana eller inte, kort hår eller långt, målarkläder eller inte, ska denna någon vid varje tillfälle få minst fyra droppar målarfärg i håret". En sådan lag kan aldrig ignoreras.

Hallen

Jag har inte alls stökigt hemma.

För ett år sedan var pappa och Mattias med i en veteranbilstävling som gick av stapeln i Österbybruk - och vann! De fick en stor vandringspokal och en mindre pokal som de fick behålla. I år skulle tävlingen vara i Knivsta. Mattias ville inte följa med så då gjorde jag det istället. Men innan jag berättar hur det gick, tänkte jag ge er historiken bakom bilen vi åkte i.

"Året var 1989. Mikael Bengtson hade sett en annons i tidningen om en Mercedes-Benz 190 SL från 1958 som var till salu. Den var billig och verkade vara ett riktigt kap! Enda nackdelen var dock att hela bilen låg nedpackad i kartonger. Ja, ni hörde rätt - i kartonger. Men Mikael, som gillade att meka, tvekade inte en sekund att slå till på kartongerna med det värdefulla innehållet.

Men då Mikael känner sig själv, insåg han snabbt att han behövde göra något för att kunna ta sig i kragen och renovera bilen. Så han svor en ed. Han lovade, att när hans dotter som hade fötts samma år skulle ta studenten, då skulle mercan vara klar så att hon kunde åka i den på sin studentdag. Det kan ju inte vara så svårt tänkte Mikael Bengtson, han hade ju hela tjugo år på sig.

Men åren gick. Och dottern Malin växte upp och började skolan. Hon slutade mellanstadiet och började på högstadiet. Hösten 2005 började hon på Lundellska skolan i Uppsala och plötsligt var det bara ett halvår kvar innan hon skulle ta studenten! Mikael började bli aningens stressad. Malin för sin del, som sedan barnsben hade drömt om att mercan skulle bli klar till den stora dagen, hade vid det här laget gett upp allt hopp om det. Hon hade gått förbi ladan ibland där bilen stod och tittat på den. Eller snarare på skalet av den och kartongerna som låg runt omkring. Skalet var vitlackat. Men Malin hade alltid drömt om en röd cabroilet... Den här mercan hade varit röd och ny en gång i tiden, men nu såg den inte mycket ut för världen. Och eftersom Malin också kände sin pappa mycket väl, slutade hon till slut att hoppas på att mercan en gång kunde bli klar.

Ja, några månader innan studenten hade hon nästan helt gömt alla tankar på den gamla mercan. Hon hade raderat tankarna så väl, att hon inte ens märkte alla de tecken som plötsligt dök upp. Familjen var nästan aldrig hemma, pappa hade konstant oljiga händer (vilket Malin såklart inte var sen med att kommentera, utan några som helst kopplingar) och mamma Annie försade sig minst två gånger! Första gången gav hon Björn Haraldson en menande blick när han frågade om mercan skulle bli klar i tid. Malin, som kunde sin mamma utan och innan, förstod vad blicken betydde men trodde inte på den. Andra gången såg Malin och mamma Annie en vit cabriolet på gatan. Då kläckte Annie Bengtson ur sig "jag tycker nog att han skulle ha behållit den vita färgen istället". Men inte heller då anade Malin något.

Tills den dagen hon skulle ta studenten. Hon hade just sprungit ut från Uppsala Slott, letat sig fram genom folkmassan och kramat om alla släktingar och vänner som var där för att gratulera henne. I ögonvrån såg hon en röd bil, men det var inget som till en början fångade hennes uppmärksamhet. Inte förrän pappa Mikael ställde henne framför en vacker, glänsande röd nercabbad Mercedes-Benz 190 SL, föll bitarna på plats. När Mikael och Mattias Bengtson tar sig an med någonting, då är ingenting omöjligt."

Fotnot: Bilen besiktigades dagen innan Malins student. Mikael Bengtson klarade alltså med en hårsmåns marginal att hålla fast vid sin svurna ed.

Så det var alltså denna bil som jag körde, med pappa i passagerarsätet, till en veteranbilstävling i Knivsta. Utan bilbälten och utan fungerande vindrutetorkare drog vi iväg på en orientering en solig dag. Frågorna gick riktigt bra och de praktiska proven och de flesta manöverproven bra. Det enda vi missade på var ett prov där man skulle krypköra och få mellan 0 och 10 poäng. Jag stannade först vid åttan och tänkte bara krypa fram lite, lite till (ni vet, jag kan ju inte nöja mig med att vara bra. Jag måste alltid vara bäst). Men så fort pinnen kommit fram till nian så slog den över och gick över tian! Noll poäng. Orättvist...

Men men, vi gick i alla fall i mål. Sufletten fick vi ta upp ett par gånger vid några regnskurar som kom på eftermiddagen, men annars var det soligt hela tiden. När vi hade kommit i mål fick vi svara på en utslagsfråga. Hur mycket pengar är det i burken? Vi var lite oense där. Jag ville gissa på 490 kr och pappa på 300, så vi lade helt enkelt ihop våra gissningar, delade på två och fick summan 395 kr. Helt fel men inte helt galet. Rätt svar var 245 kr.

Av 67 tävlande kom vi på tionde plats! Inte illa ändå. Jag fick välja pris på ett stort bord och valde en bok med bilder och fakta om 500 sportbilar. Tack för en härlig dag!