Sagan om familjen Parasoll

Det var en gång en liten brun koltrast som hette Vera. Hon bodde i en stor skog med väldigt många träd. Så när hon träffade unge herr Nda, bestämde de sig genast för att bygga bo och bilda familj. De letade länge efter ett lämpligt ställe...

Till slut hittade de en övergiven tomt, med ett smalt och fint träd utan grenar som stod lutat mot en vägg. En perfekt plats att bo på tänkte både Vera och Nda. Och så började de samla kvistar. Efter några veckor hade Vera lagt fem ägg och gemensamt tog de namnet Parasoll. En mycket lycklig familj.

Men när solen kom fram i maj och temperaturen ute blev riktigt behaglig, började det också hända saker i de unga fåglarnas trädgård av trä. Vera och Nda insåg snart att deras stillsamma omgivning plötsligt hade vaknat till liv.

Men trots att fyra stycken två-beningar förde oväsen på tomten och att det ibland klampade omkring ett läskigt vargliknande djur som nosade i deras trädgård, bestämde sig Vera Parasoll för att fortsätta att ruva på sina ägg. Och två veckor senare hade herr och fru Parasoll fått fem söta koltrastungar.

Nu gällde det att hitta smarta strategier för att hämta mat utan att bli upptäckt.

Tankar från Nda:
"Först fäller man bytet och sätter sig på taket. Där ser man allt som händer. Då finns det två alternativ: antingen ser man inkräktarna på den platta trädgården och då är enda utvägen att släppa maten och fly så fort man kan. Skit i ungarna. Eller, så inser man (när man suttit där i minst tjugo minuter) att kusten är klar och då flyger man så fort man kan raka spåret till boet, släpper maten och sticker därifrån lika snabbt. Lyckas alltid."

Utdrag ur Veras dagbok:
"Jag tar ingen hänsyn till de där tvåbenta figurerna som smyger omkring här och fotar. De får helt enkelt finna sig i att jag måste mata mina ungar. Så min strategi är att jag, en aning diskret men ändå graciöst, glider fram på ängen av trä med maten i munnen. Sen flyger jag med felfria vingslag bort till boet där jag landar för att stanna. Ingenting är viktigare än att de små mini-jagen blir mätta."

Familjen Parasoll levde ett lyckligt liv, i symbios med två-beningar och gulhåriga rovdjur. De hjälptes åt att skaffa maskar och annat gott till de små Parasollarna. Varje dag var de hungriga och hela tiden gapade de med sina näbbar och skrek "maaaaaat!"

Det var en hektiskt tid för Vera och Nda, men de turades om att hålla utkik efter fiender, gräva mask och ibland även posa för fotografering.




De fem små koltrasterna växte sig större och större. Till slut fick knappt Vera och Nda själva plats i boet. En dag var en av två-beningarna ute på den platta ängen av trä och förde lite onödigt mycket oväsen. Herr och fru Parasoll höll sig borta från boet nästan en hel dag, vilket fick jobbiga konsekvenser för ungarna.

De skrek och skrek efter mat men det var ingen som hörde. Efter ett tag började en av dem provflaxa med sina vingar och vips som det var föll han ur boet! Nere på den hårda ängen ranglade han vidare på ostadiga ben. Plötsligt dök det långhåriga vargliknande rovdjuret upp och började nosa på honom! Han ville gömma sig någonstans och hittade till sist en trappavsats som han skräckslagen kurade ihop sig under.

Då kom Vera flygandes. Med sin knivskarpa blick skannade hon av området och såg att det bara var fyra ungar i boet. Hon susade fram och tillbaka genom luften, tills hon slutligen hittade den lille koltrasten under trappan. Hon hjälpte honom upp och faran var över.

En dag senare hade alla fyra ungar lämnat boet. Föräldrarna tog väl hand om dem, lärde dem att flyga och hjälpte dem att skaffa mat. Till slut var de fem koltrasterna så stora att de kunde klara sig själva. De tog ett gemensamt beslut att gå skilda vägar, men ändå behålla kontakten med varandra.

Och så blev det. Men herr och fru Parasoll vakar fortfarande över sina ungar där de sitter, Vera och Nda, och sjunger ut över vår veranda.