Let me roll it to you

Söndag morgon klockan 8.15 diskuterade jag, pappa, Mattias och farmor hur vi skulle få mamma till Toronto samma kväll. Vi hade bokat biljetter till Paul McCartneys konsert, men det skulle bli en överraskning. Pappas bröllopspresent till henne. Vi skulle ju passera Toronto på dagen, men kruxet var att få henne att vilja stanna och sova där istället för att åka över gränsen till USA och mot familjen i Ohio samma dag...

Till slut bestämde vi oss för att föreslå detta: En tripp till Niagarafallen (det är ju så nära ändå och jag och Mattias har aldrig varit där! Plötsligt vill vi inget hellre än att åka bil tre timmar extra för att få se dessa fantastiska vattenfall). Därefter skulle vi åka och byta om till lite finare kläder på hotellet som vi checkat in på utanför Toronto - "ifall vi skulle få för oss att gå på en fin restaurang eller något". Och sen skulle vi åka in till staden och shoppa. Allt detta gick hon med på nästan utan klagomål.

Att se Niagarafallen var riktigt häftigt! Här kommer mina fyra bästa bilder:


Väl på hotellet igen misstänkte inte mamma någonting alls när jag och pappa högt diskuterade hur vi skulle ta oss till shoppinggatan, men i tystnad ritade ut vägen till Air Canada Centre där konserten skulle vara. Inte heller när jag var ovanligt engagerad i mammas klädsel anade hon något. Vi åkte iväg mot stan och det var väldigt långa köer, så till slut hade vi jättebråttom att hinna fram i tid. Plötsligt svängde vi ut på en lång gata i stan som slutade med en STOR skylt med en STOR bild och en STOR text som skrek PAUL MCCARTNEY. Jag och pappa som satt i fram fällde snabbt ned solskydden för att skymma utsikten för mamma i bak, och jag höjde min karta lite extra och låtsades fundera över vilken väg vi skulle ta. Vi lyckades hindra henne från att se skylten ända fram till slutet av vägen, där vi svängde vänster. Då var jag precis en sekund för sen med att få henne att titta åt andra hållet. Så hon såg skylten. Men hon såg inte vilket datum Paul skulle vara i stan och en halv minut senare hade hon glömt bort det. Misstänkte hon något nu? Nej.

Vi parkerade och sa att vi sett en restaurang en bit bort som vi ville gå till, så vi rusade bortåt med snabba steg. Konserten skulle börja om tre minuter och till och med farmor gick fort! Men mamma, hon stannade och tog kort på byggnader, knöt skosnörena, stannade extra länge vid rödljusen, filosoferade... Till slut kom vi i alla fall fram. Och när vi närmade oss ingången stod en massa män vid trottoaren och ropade "tickets!". Mamma undrade vad det var för tickets som de tjatade om hela tiden, och jag mumlade något och höll med. När vi var vid ingången var det en lång kö med människor som väntade på att få komma in. Eftersom vi hade biljetter fick vi gå in direkt. Mamma tittade på när pappa tog fram några papper ur fickan och undrade vad det var vi hade biljetter till. Hon var inne på att vi skulle åka upp i det där höga tornet som finns i Toronto, och att man behövde biljetter till det på något sätt.

Mamma fick sin egen pappersbiljett, och när vi gick upp mot restaurangen höll hon på att läsa vad som stod på den. Jag såg över hennes axel att det stod Paul McCartney på biljetten, så jag tog den från henne och sa att hon måste lägga ner den i väskan så att den inte kommer bort. Hon hade inga glasögon på sig så hon kunde ändå inte läsa någonting, tur det. När vi kom upp till restaurangen fattade mamma fortfarande ingenting, tills hon tittade till höger och såg ut över detta:

"Var ÄR vi någonstans egentligen??" utbrast hon. Nu började något slags ljus gå upp... När hon förstod att vi skulle se Paul McCartney live tyckte hon att det skulle bli väldigt häftigt. Det skulle bli andra gången hon och pappa såg honom, men första för mig och Mattias.

Konserten var riktigt bra! Paul McCartney är väldigt bra på scen och har bra publikkontakt hela tiden. Dessutom körde han på utan paus i tre timmar - starkt. Vi fick också hur bra platser som helst! Vi satt så att vi såg scenen rakt fram utan en människa i vägen. Här är några av bilderna jag tog (fler finns på facebook):

Live and let die:

Hey Jude:
Let it be:
Blackbird:
Yesterday:
Mull of Kintyre:
Publiken gillade honom.

Så här bra tyckte Mattias att konserten var:

Morgonen efter gick vi upp obehagligt tidigt för att slippa de värsta bilköerna vid gränsen. Men klockan var ändå efter 12 när vi kom fram. Efter två dödstråkiga timmar i kö närmade vi oss den amerikanska tullen med myrsteg. Då såg vi en kille med handbojor som fördes in i ett hus vid sidan om. Hade han försökt smugglat knark kanske? Eller var han efterlyst? Vi spekulerade kring detta tills vi kom fram och fick prata med en trevlig tullman. Han gick igenom allas namn och när han kom till mamma, som heter Rut i andranamn, frågade han med en min som sa att vi var lite konstiga "what's the rut?". I USA heter hon tydligen samma sak som ett hål i asfalten. Kul.

Eftersom Mattias ska stanna ett år i Seattle var även vi tvungna att gå in i handbojshuset för att fylla i några papper och bli extra granskade. Det var väldigt intressant. Man kände sig verkligen som en drugdealer eller skummis av något slag, för de var så himla noga och försiktiga med allt. Om man tog ett steg utan att någon hade sagt "gå" skulle man bli nedslagen och fastkedjad. Så kändes det i alla fall. Farmor slog sig ned på en stol bredvid en kille och vi andra gick fram för att bli utfrågade av en läskig kvinna. Vi fyra tittade på varandra och bestämde tyst att vi skulle vänta med tills vi var ute vid bilen igen, innan vi berättade för farmor att hon suttit bredvid samma kille vi sett blivit bortförd med handbojor tidigare. Han var tydligen bedömd som ofarlig, eftersom han fick sitta där bland folk.

Framme vid en annan disk stod en tullman med en allvarlig min och frågade ut en kvinna. Jag hörde inte vad de pratade om men Mattias uppfattade när tullmannen sa "you realize this is a very inconvinient situation for you?" och när kvinnan nickade tyst. Hon hade en son med sig som var i Mattias ålder och vi funderade på vad han hade gjort...

Inne på toaletten satt en skylt på dörren med dessa ord:

"Rest room is inspected after each use... You decide."

Jag kände mig verkligen som en knarkare. Jag letade till och med efter gömställen inne på toaletten, men hittade inga. Vilken tur att jag inte hade knark som jag ville gömma då...

Till slut kom vi i alla fall ut därifrån, de insåg väl att vi var hyfsat hederliga. Några mil senare åkte vi förbi en skylt som sa:

"Prison area – don't pick up hitchhikers!"

Läskigt land det här.

Men de har roliga auktioner! Nu är vi framme vid familjen och vi bor i Bob & Helens gamla hus i Pioneer. I tisdags tog Marilyn och Jim med oss till en amerikansk auktion där de sålde traktorer och liknande och det var en riktig upplevelse. Auktionsutroparen satt i någon slags bil som sakta åkte förbi traktorerna som brummade med sina motorer. Och han pratade så fort att det lät som att han sjöng! Jag kunde knappt urskilja ett ord av vad han sa, ännu mindre hinna med att se vilka det var som bjöd. Det är så små tecken de gör att man måste vara van för att kunna se. Jag såg någon enstaka som lyfte ett finger, men mer hann jag inte se. Mattias, min söta bror, stod där och kände hur det kliade bredvid näsan. Så han kliade sig. Men inte bara det, han stod också och iakktog fascinerat auktionsutroparen – vilket ledde till att han tittade honom i ögonen samtidigt som han lyfte ett finger! Utroparen sa något som antagligen handlade om en summa pengar och pekade på Mattias. Jag vände mig om och sa "vad gör du??" och Mattias svarade "va? Ojdå..." Som tur var var det någon som bjöd över Mattias bud på 10 000 dollar och till sist såldes den gula traktorn för 11 500 amerikanska dollar. Puh...

Så det här blir dagens tips: Om du är på en auktion i USA och känner att det kliar någonstans i ansiktet, titta åt ett annat håll! Det är livsfarligt att både klia sig och titta på auktionsutroparen samtidigt.

I onsdags besökte vi Shipshewana, en amishby i närheten. Vi gick och tittade på en marknad där och lite på en mindre auktion som pågick i en lada. När vi ätit lunch gick vi in i lite roliga butiker och av någon anledning köpte jag en femfärgad mask av gummi för fyra dollar. Mattias döpte den till Frida. Det var det enda jag köpte idag, jag sparar mig till Hawaii. Ett annat undantag är en röd Ohiotröja som jag köpte i tisdags.

När vi kom tillbaka till Pioneer träffade vi den söta granntaxen Oscar utanför huset.

Jag kunde inte somna igår kväll. Så här lät det från mitt och Mattias rum:
Mattias: Psssssst!
Malin: Was?!
Mattias: Was ist das?
Malin: Was ist was?
Mattias: Was ist das?
Malin: Was ist was?
Mattias: Das ist vasst.
Malin: Was ist vasst?
Mattias: Du är så kass.
Malin: Ugg.

Idag ska vi åka iväg och hälsa på Helen på ålderdomshemmet. Sen ska vi till Toledo och shoppa. Jag ska leta efter en kamera som jag vill ha, för jag har bara en stor kamera som jag inte orkar ta med mig överallt. Helst vill jag ha en Canon. Jag såg en superfin tunn guldig Canon i Kanada, men det var tyvärr sista exemplaret och det var något fel på den. När vi tittade på internet senade verkade det som att det är en utgående modell. Någon Casio har jag också sett, deras tunnaste kamera tror jag det är. Den finns i orange. Färgen är väldigt viktig. Helst ska den vara i röd, guld eller orange. Och så måste den vara liten och tunn och ha hyfsat bra funktioner.

Önska mig lycka till...