Tack för maten?

Idag var jag och lunchade med mamma och pappa. Det började inte helt perfekt då:
1) hela restaurangen var mörk och tom så vi trodde först att det var stängt
2) damen vid disken var otroooooligt seg och gjorde allt i slow motion
3) "kocken" var desto kvickare och vi fick maten oroväckande snabbt (typ 15 sekunder efter beställning)
4) jag var tvungen att säga till eftersom min mat var kall.

Men, där satt vi i alla fall till slut och åt och hade det trevligt. Efter ett tag när vi kände oss nöjda reste vi oss upp och var på väg ut. Jag och mamma sa tack i farten och hoppades att det skulle höras bort till disken där den sega damen stod. Då ropade hon till oss:
- Men, ska ni inte komma hit och tacka?

Jag stod och funderade på vad tusan hon menade. Mamma såg henne inte, utan tittade förbryllat på en tjej som satt vid ett bord bredvid disken. Det lät men munnen rörde sig inte. Vem sa något? Mamma svarade rakt ut i tomma luften:- Nej tack, det är bra!
Jag stod och funderade på vem hon trodde att hon pratade med - Gud? Som ville att vi skulle tacka för maten en gång till? Och varför ville inte mamma göra det? Jag fattade fortfarande ingenting när damen vid disken spädde på:- Men det ingick ju!

Ännu mer förvirring. Jag fattade noll. Vad pratade människan om? Räckte det inte med att säga tack? Ville hon ha en handskakning? En bukett blommor och en omfamning, eller en kyss på kinden? Vad hade det egentligen stått i det finstilta på kvittot pappa skrev på?

Jag stod tyst men mamma som då fått syn på damen vid disken upprepade sitt "nej tack". Då föll poletten ned. Jag hade hört helt fel! För damen hade inte alls pratat om att säga tack, utan hon hade frågat om vi ville ta kaffe. Otydliga människor som bara mumlar...
/Malin