Äventyr

Igår skulle jag och Leo geocacha i Vassunda. Allt gick jättebra fram till att jag skulle plocka en cache med hög terräng. Och jag gjorde terrängen ännu svårare...

Koordinaterna visade att vi skulle gå ut 800 m på den här vägen och allt var frid och fröjd:

Men halvvägs över åkern började jag fundera på om det verkligen var rätt väg. För vägen skulle leda till en dunge med runstenar och en väg som gick 50 m parallellt med den här hade just en dunge med runstenar. Jag tittade på kompassen i mobilen (kass kompass!) som dessutom pekade mot den dungen.

Istället för att gå tillbaka, upp på stora vägen igen och ända fram till samma punkt på nästa väg, så valde jag att gena längs med kanten som gick mellan åkrarna direkt över till dungen. Det gick sådär.

Tyvärr har jag ingen snygg bild på det midjehöga (överdriver inte!) gräset som jag vadade genom eftersom jag var fullt upptagen med att hålla valpen i famnen och hålla utkik efter ormar. Jag stannade flera gången och funderade på om det verkligen var värt besväret och trotsen av min ormfobi, men när jag hade kommit halvvägs till dungen var det ju ingen idé att vända om. Så med blod, svett och tårar rinnandes (okej, kanske lite överdrivet) kom jag äntligen fram till den där jäkla runstenen! Bara för att upptäcka att den stod mitt i en massa taggbuskar och ännu mer midjehögt gräs. Och att det fortfarande var 600 m kvar till cachen. Så jag fick fortsätta vada bort till den andra vägen och när jag ÄNTLIGEN kom dit slet jag av mig byxorna (var ju inte en människa så långt man kunde se) och skakade av fyra fästingar och plockade bort en massa gröna grejer som fastnat överallt. Och inga ormbett hittills. Puh!

Nu hade jag 600 m att gå på den vägen, så i stekande sol satte vi igång. Bara för att vid vägens ände upptäcka att dungen låg 300 m rakt norrut (dvs i slutet av vägen vi gick på från början!!). SUCK! 300 m midjehögt gräs kändes sådär efter tidigare äventyr, så jag valde att gå 800 m tillbaka till stora vägen igen. Där frågade jag två främlingar utanför ett hus om vi kunde få lite vatten. Gud så gott det var! Sen var det bara att gå tillbaka till vägen vi började på och fortsätta 800 m på den istället. Efter det här tänkte jag hitta den där cachen om det så skulle bli det sista jag gjorde!

Leo tröttnade på att bli buren och ville gå själv.

Efter en kilometers promenad genom halvhögt gräs, 5 meter genom midjehögt gräs och 20 m över åkern (jag vet, man får inte gå där men jag hade fått nog av högt gräs!) kom vi äntligen fram till dungen och vettig skog att gå i! Ganska snart hade jag letat fram cachen och blivit ett par skatter rikare i utbyte mot ett par andra saker jag hade med mig. Jag lyckades också hitta de två runstenarna trots att det inte alls fanns någon "walking path" som beskrivningen utlovade.

Dessutom hittade jag en MASSA orörda smultron bredvid ena runstenen! Jag satte mig ner och började plocka upp dem på ett strå:

Ungefär fem smultron senare insåg jag varför de var orörda. Jag satt tre meter från en gigantisk myrstack och hade redan en massa arga myror krypandes över skorna. Inte lika kul. Dags att gå hem!

Fast vi stannade förstås på vägen tillbaka och bet på lite grässtrån.

Och försökte fånga diverse sädesslag.

Sen när vi kom hem var vi så trötta att vi somnade på mattes tofflor!