Destination 1: Sörgården i Habo

I morse klockan 10.43 påbörjade jag och mamma vår säljresa ner mot Västkusten. Jag passade på att använda mina linser som jag provar, eftersom jag inte kan ha dem när vi sågar och grejar i lägenheten. Men bilen var tydligen inget bra ställe heller, för efter bara drygt två timmar kändes mina ögon jättetorra och jag var tvungen att ta ut dem när vi stannade. Inte ögonen då, utan linserna.

Första stoppet gjorde vi utanför Örebro, där vi hittade ett litet matställe vid motorvägen. Ovanligt mysigt för att vara vid motorvägen faktiskt. Hela vägen hemifrån hade vi sett en massa veteran- och raggarbilar, några med husvagn bakom sig, som var på väg åt samma håll som vi. Det måste vara någon festival eller något vid Vättern, tänkte vi, och passade på att fråga en motorcykelknutte vid vägkrogen som såg ut att kunna höra dit. Men det gjorde han tydligen inte.
- Ingen aning. Jag ska bara hem.
Han kanske inte tycker om festivaler. Någon gång vid Askersund började vi möta bilarna istället, så det måste vara där i krokarna som det var drag av något slag.

Andra stoppet gjorde vi i Hjo där vi satte oss och åt på en glassrestaurang. De hade väldigt många roliga glasskombinationer, någon som såg ut som en snögubbe, någon som en hamburgare och en annan som ett sjörövarskepp med tillhörande guldkista. Vi bläddrade och bläddrade i den stora glassboken. Jag valde mellan Sorbébåten och Kola (för allergiska glassälskare) men är ju ganska trött på att äta sorbé hela tiden (även om det ju är gott) så jag tog Kolan. Det var tre kulor med havreglass och några jordgubbsskivor bredvid. Toppingen bestod av kolasås och kakao. Det smakade bra.

På väg till mammas kusin Per som bor utanför Habo, besökte vi Habo Kyrka som tydligen var värd att besöka enligt folk. Visst, den var väl fin. Ovanlig eftersom den var helt i trä och hade väldigt mycket väggmålningar. Men den kändes inte så stilla direkt. Några satt där inne och jobbade med något och en ung tjej klampade högt genom hela gången, upp i en trappa och rasslade med nycklar och klampade så högt på övervåningen att vi funderade på om taket skulle hålla. Okej, jag överdriver kanske aningens men ni förstår poängen. Efter en snabb titt gick vi ut igen och nu kan vi i alla fall säga att vi varit där. Om det nu skulle vara en merit i något sammanhang.

Så nu är vi alltså hos kusin Per i Habo. Eller just det, utanför Habo sa jag ju. Sörgården om jag ska vara mer exakt. Han har bjudit på rökt sik och berättat en massa spännande historier om huset och släkten. Efter att jag frågat förstås, vilket jag tydligen var bra på. Jag fick veta att huset vi är i blev byggt år 1916 och att det på den tiden var mycket viktigt att bygga ett hus som hade högre i tak än grannens. Men huset på andra sidan sjön har tydligen ännu högre status.

Jag, mamma, Per och katten Ada tittade på den sista halvtimmen i VM-finalen. Det var mamma som lite fint frågade om vi kunde slå på TV:n. Vi andra tre tyckte väl inte att det var helt nödvändigt, men det blev ju ganska spännande ändå. Synd bara att Spanien gjorde ett mål de sista minutrarna. Det var ju bra att Spanien vann eftersom jag tydligen höll på dem, men jag hade hoppats på straffar. Jag gillar straffar. Det var den enda anledningen till att jag tittade på fotboll när jag var liten och det sitter väl kvar.

Nu ska jag lägga mig. Imorgon bär det iväg mot Halmstad.

Sov gott!