Tror du på spöken?

Jag är mörkrädd.

Ja, det visste ni kanske redan. Eller så kom det som en chock. Jag är i alla fall mörkrädd. Det har blivit bättre sen jag var liten men inte gått över såklart. Ändå så tycker jag att spöken och övernaturliga saker är så otroligt spännande och intressanta! Det är ingen bra kombination kan jag säga. Att jag dessutom har mycket bra fantasi, det gör ju inte saken bättre.

Varför är man mörkrädd då? Rummet ser ju likadant ut fast det är mörkt!

Men nej... det är ju precis det man inte vet. Och det är just därför jag blir rädd. Grejen är inte att det är mörkt, utan att jag inte ser. Jag tycker också att det är läskigt att blunda länge när jag är ensam, eller att sitta med ryggen fri ut mot rummet. Det känns liksom otryggt.

Och ja, jag tror på spöken. Fast jag skulle väl inte direkt kalla det spöken. När jag hör det ordet tänker jag barnsligt, vita lakan, spöket Laban, finns inte. Därför använder jag det inte. Kanske finns det inget bra ord för det jag tror på. Andar, det låter så flummigt. Men det är kanske bättre än spöken.

Jag kom att tänka på en kväll för en himla massa år sedan...


"Jag var nio och Mattias sju. Vi hade länge pratat om att vi ville åka till Skokloster Slott för att leta spöken med pappa. För utan honom vågade vi inte åka. En höstkväll när våra barndomskompisar Oscar och Eric var hos oss, tog vi mod till oss och bestämde att vi skulle göra slag i saken.

Klockan 23.00 gick vi fem i samlad trupp ner mot båten. Det var en kylig men stilla natt och träden fladdrade bara lite lätt i den svaga vinden. Kakor, bullar och filtar hade vi med oss och jag höll hårt i min ficklampa.

På vägen dit låg vi på rygg i fören och tittade på stjärnorna. På hösten ser man ibland väldigt många stjärnor på himlen och det här var en sån natt. Jag kommer ihåg att jag älskade det. Jag älskade att ligga där i den stjärnklara natten och inte veta vad som skulle hända. Jag älskade att vara vaken mitt i natten. Jag tänkte på vad vi skulle få vara med om. Och jag kommer ihåg att håret reste sig på mina armar.

När vi kom fram var vi helt ensamma. Det kändes som att tiden stod stilla. Det enda som hördes var vattnets kluckade mot bryggan, hur löven på de stora ekarna prasslade i vinden och våra egna steg i gruset när vi lämnade båten och gick upp mot slottet. Vi gick först runt ett varv och kikade upp mot alla mörka fönster. Jag gick i mitten men tittade ändå hela tiden bakom mig, ifall någon som inte hörde till oss skulle vara där...

Klockan slog tolv.

När vi hade säkrat området gick vi uppför en kulle, satte oss vid ett runt bord där och plockade upp fikat. "Vad tror ni att det här är för kulle?" frågade Oscar. "Kanske en gravkulle" sa Mattias. "Aaaah, nej sluta..." klagade jag. Men det var sant. Det var en gravkulle.

Jag åt min bulle, sneglade upp mot slottet, bakom mig, på de andra, på slottet igen och kände hur de kalla kårarna bara forsade uppför min rygg. Men jag satt där i mörkret. Och jag satt kvar. Det var både det bästa och det värsta som jag hade varit med om då."


Nu vet jag i alla fall att det inte spökar på Skokloster Slott. Om det ändå vore till någon hjälp...