Malin Bengtson: Ene norske semestre

Jag är kartläsare och vi ska svänga åt höger.
Malin: Høyre!
Fredric: Venstre...
Malin: Høyre!
Fredric: Venstre?
Malin: Icke venstre!!
Fredric: Høyre?!

Så där håller vi på hela tiden. När vi inte köper kläsklyper förstås. Men vi tar det från början!

Allting började med att jag skulle klippa Leo inför resan, så att han inte skulle bli så varm. Men eftersom jag aldrig klippt en hund förut (och definitivt inte en valp!) så blev resultatet att han såg ut som en brasiliansk hittehund.

Men sen gick jag ett par dagar och finslipade lite och han förvandlades från hittehund till europeiskt gatubarn! Som är expert på att sno in sig i allt han kommer åt. Det är ju i alla fall praktiskt att vi slipper binda båda hundarna...

Vi har också provat våra nya flytvästar! Matte och husse tyckte det var jättekul, Leo var lite mindre road. Alpha har sprungit iväg och tror att hon kan få undslippa båtfärden.

Prova regnjacka är kul men bara om man får godis! Annars är det kasst.

Innan vi åkte var vi hos mamma och pappa och åt middag. Mamma är så kass. Hon skulle skriva en etikett på en matlåda som hon gjort, men eftersom hon samtidigt försökte svara Fredric på en fråga om stenar blev det så här.

Efter mycket packande och grejande kom vi äntligen iväg på vår husvagnssemester! Efter fyra timmar och ca tusen kronor fattigare hade vi tagit oss ända till... Uppsala! Ja, det stämmer. Vi kan jobba riktigt långsamt ibland. Men det var en massa saker vi behövde (tex myggnät som vi nu är otroooligt tacksamma för!) och sen hälsade vi på mormor och sen hann vi bli hungriga såklart. Men efter DET åkte vi söderut för att hälsa på Fredrics pappa och stannade där några dagar. Sedan vidare till dalarna för att hälsa på farfar. Vi passade på att köra hela släkten på en gång! Typ. Alla hundar klarade bilresorna hur bra som helst.

Efter att ha övernattat vid en hamn som hade världens minsta camping-förbjuden-skylt, fortsatte vi norrut. Vi hittade en jättemysig öde klippstrand som vi åt lunch vid. Och passade på att bada! Alpha tycker inte om vatten men kan hämta pinnar om hon bottnar och om hon tycker att pinnen ifråga är tillräckligt intressant. Leo börjar lära sig att gå ut i vattnet frivilligt.

Äntligen framme vid Fjällguttusjön! Jordens vackraste plats. Det första Leo gjorde var att hitta på bus förstås. Han fick tag på någon röd plastgrej som han inte ville släppa ifrån sig för alla strumpor och pinnar i världen.

Jag har aldrig varit med om att det varit så fint väder där uppe som nu! Eller så varmt i vattnet. Vi badade en massa (Leo började simma lite smått mellan oss) och byggde sandfort. Visserligen inte det vackraste fortet på jorden men kanske det coolaste. Det hade havsflyglar, fängelse, vallgrav, dinosauriefotavtryck och ett litet lusthus dit drottningen skickar gäster hon tröttnat på som eventuellt kan bli uppätna av dinosaurierna. De er unikt?

Tyvärr var det andra som tyckte att vädret var fint, så istället för att vara helt ensamma på den ca 1 km långa sandstranden (som man brukar få vara) fick vi dela den med typ 15 familjer till. Efter två nätter tröttnade vi och bestämde oss för att hitta ett annat ställe i närheten. Och det gjorde vi till slut! Efter fyra vägar, en yxmördarstig, två flaskor vatten, en massa nötter och två husvagnsvändningar senare hittade vi det perfekta stället vid lilla Gunnarsjön. Det var bara vi och myggen på kvällarna. Och världens coolaste dimma på morgnarna.

Dags för den första vandringen! Sjungandes på Rövarnas visa (som vi någon gång ska göra om till norska) tog vi oss upp till lilla Elgåtjärn. När vi var framme nedanför fjället såg vi en häftig fågel som cirklade runt där uppe och lät. Vi tror att det kan ha varit en kungsörn. Ju högre upp vi kom, desto blåsigare blev det. När vi var framme vid tjärnen blåste det så mycket att Fredric fick smälla upp ett vindskydd så att vi kunde äta våra mackor. Men vinden var så stark att det bara hjälpte litegrann. Alpha blev glad över att slippa sin ryggsäck en liten stund och skyndade sig att kissa över Leos fläck. Leo började såklart frysa som vanligt, så vi bäddade in honom i en tröja, en handduk och ett vindsäkert fodral som Fredric hade.

En kväll bestämde vi oss för att cykla till en geocache som "bara ligger 5 km bort fågelvägen". Det gick sådär. Vägen var lite längre när man cyklade och det började regna och koordinaterna var fel så vi letade först på fel ställe och vi hamnade i ett träsk och Leo bet sig ut ur sin ryggsäck så Fredric fick cykla med honom i famnen och Malin upptäckte att det var hål i hennes skor så strumporna blev dyblöta, MEN vi hittade cachen till slut!! Stilpoäng till oss.

Dagen efter gav vi oss ut på ett riktigt äventyr! Vi skulle plocka en geocache som fanns gömd högst uppe på Elgåhogna, traktens högsta fjäll.
Fredric: Sveriges högsta berg!
Malin: Naj, naj, naj...
Fredric: Europas högsta berg!
Malin: Naj, naj, naj...
Fredric: Världens högsta berg!
Malin: Naj, naj naj...
Fredric: Ett jävla högt berg!

Fyra timmar och 1459 meter över havet senare (det står 1460 på skylten men vi tror att skylten är inräknad då) nådde vi upp till toppen! Eftersom Leos ryggsäck inte gick att laga fick vi bära honom för det mesta. Eller, Fredric bar honom för det mesta. Malin var fullt upptagen med att inte snubbla och stuka fötterna. Och dricka ur fjällbäckar. Vädret var fint ända tills vi skulle vända hem, då såg det ut att regna borta vid Elgå. "Äsch, det kommer nog inte hit" tänkte vi men sedan fick vi kasta i oss maten och rusa ner i åska och ösregn.

Jag tror allvarligt talat att det vilar en förbannelse över mig! Så fort jag smörjer in mig i solkräm blir det regn. Och så fort jag tar på mig regnkläder blir det sol. Det var förstås jag som smörjde in mig på vägen ner från fjället, vilket resulterade i att regnet drog sig närmare oss. Jag tog på mig regnjackan efter maten i förebyggande syfte eftersom det hade börjat dugga lite. Men det slutade och jag tog av mig jackan. Då började det regna mycket, så jag fick ta på mig den igen. Två minuter senare blev det uppehåll. Eftersom det blir så fruktansvärt varmt i regnjackan så tog jag av mig den. Det resulterade i ett ÖSREGN och hagel och blåst så vi fick springa sista biten. Men jag ropade till vädergudarna att aldrig i livet att jag går på den igen och tar på mig jackan!!! När vi kom till bilen var vi dyblöta och hungriga och det var sent och vi hade ingen mat i husvagnen. Vi åkte till Elgå och lyckades hitta en restaurang som hade stängt för tjugo minuter sedan, men eftersom ägarna bodde i samma hus så fick vi köpa och äta mat ändå. Vi var väldigt tacksamma!

När vi kom hem var vi kempetrøtte så nästa dag fick bli en vilodag. Vi åkte till Femundsänden och åt pizza och våfflor. Leo åt på något odefinierbart, sedan gick han runt med Alpha i koppel. Fredric gav Alpha mat vid bordet och försökte lura i mig att det var valpen som hade gjort det. Han hade till och med skrivit ett bekännelsemail.

Nästa strapats blev Båthusberget och Djupsjöberget (fast i omvänd ordning) där ännu en cache väntade. "The long and windy path" hette den och det var det verkligen... Som vanligt på våra vandringar började det med sol och slutade i åska och ösregn.

När Leo släpps ner på marken har han hur mycket energi som helst och vill bara gå, gå, gå! Alpha vill vända hem.

Fredric försöker morra som en hund när Leo pussar honom. Man valpen fattar inte vad han gör. Husse beter sig konstigt.

Efter en vecka ungefär hade vi tröttnat på fjällen och gav oss vidare ut på de norska vägarna. Fredric fick för sig att "Trondheim vore ju coolt att se!" och sagt och gjort så åkte vi ditåt. Planen var att ta in på en camping utanför staden en natt för att ladda batterier och tvätta och sedan fortsätta längs med norska kusten åt något håll. Vi övernattade i en vacker dalgång på vägen dit.

Det var svindyrt att tvätta i Norge!!! En maskin kostade 40 norska kronor, en torktumlare likaså och varmt vatten kostade 10 kronor. Och vi hade ju en del tvätt... Jag åkte in till Trondheim och handlade lite saker medan Fredric fortsatte med tvätten. När jag kom tillbaka hade det börjat regna så hela husvagnen såg ut som hej kom och hjälp mig med all upphängd tvätt där inne.

Dagen efter åkte vi iväg, men kom ganska snabbt fram till att Norge är kasst. Allt är svindyrt, det finns inga bra kartor att köpa (om man inte är norrman och med i någon speciell klubb), alla små vägar är privata och kostar pengar att åka på, alla mataffärer är stängda på söndagar (och om de mot all förmodan har öppet en timme så är det svindyrt och utbudet är kasst för att de bara säljer vissa utvalda varor på söndagar). Så vi åkte tillbaka mot Sverige och över till Funäsdalen istället. Resultat: Vi har åkt tvärs över hela Norge och tillbaka igen bara för att få tvätta världens dyraste tvätt. Fredric har fortfarande inte sett Trondheim.

Leo hjälpte i alla fall till med den.

Utanför Funäsdalen hittade vi ett gammalt stenbrott vid en liten sjö som var helt öde. Där stod vi några nätter. Vi åkte in till stan och fikade och köpte lite saker (som en ny duk och ett par goretex-skor). På kvällarna låg vi och tittade på blixtar och kände hur åskan vibrerade i hela husvagnen, spelade Munchkin och åt vår semester-paradrätt för 13e gången den här semestern: grillad fläskkarré och minimajs, med aioli och ugnsrostade rotfrukter. På dagarna badade vi om det var fint väder. Leo simmade för första gången på eget initiativ! Han kastade sig ut i vattnet när jag och Alpha var ute och lekte med en boll. Eller, jag lekte och Alpha försökte bara få tag på bollen så hon kunde få slut på eländet. Leo har även börjat arbeta. Han varvar sitt påbörjade projekt "gräva till Kina på två tassar" med att bita sönder våra spelkort och dra in våra skor i sitt lilla hus.

Vårt sista stopp blev utanför Mora. Vi hade egentligen tänkt åka till Kopparberg men sen fick vi veta att det är en stor skogsbrand i närheten där. Så det blev utanför Gesunda vid Siljan istället. Vi hittade som vanligt en öde väg som slutade vid något som hette Svartnvik som var precis vid vattnet. Från början var det inte så öde för en fransk familj stod där också. Men vi pratade lite franska med dem och de var bara på genomresa och skulle åka typ snart. Så efter två dagar blev vi helt ensamma där. Som vanligt gjorde vi allt vi kunde i sjön: vi badade, tvättade håret och ansiktet och diskade. Superhärligt!

Vi har lärt Leo ett nytt trick också. Jag säger "tass" och då lägger han en tass på föremålet jag pekar på. Supergulligt! Efteråt får han leka med sin favoritleksak; en boll som sitter i ett rep. Den får han bara leka med när han varit riktigt duktig. Och han tycker faktiskt bättre om den än godis!!

Vi tog en geocache där också. Egentligen skulle man utgå från en väg som låg 200 meter från cachen, men vi tyckte att det verkade fånigt så vi tog den svåra vägen. 2 km i tät skog rakt upp från Siljan. Hela promenaden gick åt till att sjunga Rövarnas visa och diskutera vem av oss som är mest unik. Mitt i skogen hittade vi den här skylten:

På den här sista platsen hade vi jättekul! Vi badade, solade, läste, spelade spel, åt picknick, hade vattenkrig, kastade griskulting och lekte. Fredric försöker här på bilden visa hur stark han är.