Familjen Wolters

Om fem månader, en vecka, två dagar, sjutton timmar och tio minuter så kommer jag att heta Malin Wolters. Jag firar lite redan nu med att beställa hem en sån här brevlådeskylt från Skyltmax =) Fin va?

Allra helst hade vi velat ha den i guld, men den tålde inte att vara utomhus tydligen. Så då blir det denna =) Hoppas den blir lika fin i verkligheten! Blir lite roligare att hämta posten nu i alla fall...

Fredric hjärta Malin

Den här helgen kan ha varit den allra bästa helgen i hela mitt liv! Jag tror faktiskt att den är det.

Vi hade inflyttningsfest i lördags och ca 30 personer var där (vi fick precis plats i vårt vardagsrum med lite ommöblering, tex fick soffan stå i köket och köksbordet i vardagsrummet). Festen var riktigt lyckad och folk verkade ha trevligt och kul. Vi hade drop in från kl fyra och när folk dök upp fick de grilla utomhus, sedan satt vi inne i värmen och åt. Jag och Fredric hade förberett personbingo som jag tror blev väldigt uppskattat. Alla fick varsitt formulär med en massa påståenden och så skulle man hitta personer som stämde in på dessa och få en signatur från dem. De som fick flest bingorader fick sedan välja bland fem fint inslagna presenter. =) Jag tyckte i alla fall att det var väldigt roligt! Och själva fick vi jättemånga fina presenter från våra gäster!

Fredric tyckte att vi skulle vänta lite med välkomsttalet tills alla var där, dvs kanske framåt sex-tiden. Det lät på honom som att han hade planerat en massa bra att säga, så jag lämnade det lite åt honom utan att fundera så mycket på det. Han höll ett riktigt bra tal! Jag flikade in med lite saker ibland, men sen var det så himla mycket fint han sa som jag kände att "oj, hur ska jag kontra det här?!" och plötsligt stod han där och överröste mig med komplimanger och stora fina ord och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller var jag skulle titta någonstans. Han var så himla gullig! Men jag anade förstås fortfarande ingenting.

Någonstans under talet hade jag registrerat att han ställt en blå termosmugg i fönstret bakom honom. Men jag tänkte inte mer på den (den stod säkert där av nån bra anledning som jag inte hann fundera över då), förrän han tog fram den under talet och började skruva upp locket. "Ska han dricka kaffe NU??" hann jag tänka innan jag tyckte det verkade så konstigt att det måste vara något annat. "Är det någon present till mig som han har där?" var andra tanken men jag kunde inte riktigt komma på anledningen till varför han skulle ge mig en present just där och då.

Sen fick han ut en blå sammetsask från termosen och då började poletten trilla ner... Jag fick en känsla av "är det här på riktigt?" och jag vet att jag backade lite och stod och gapade. Jag tror att folk applåderade men alla andra ljud kändes avlägset och alla andra människor var bara dimma. Jag såg bara Fredric när han tog asken, hörde ljudet av när han öppnade den och såg ringen som glänste vackert inuti. Fredric ställde sig på knä och jag slog händerna för munnen och tårarna började rinna. Sen sa han med sin underbara röst "Vill du gifta dig med mig?" och det enda ord som dök upp i huvudet var JAA! Alla lät glada och applåderade och jag fick en sån där känsla av att jag var med i en film. Plötsligt kände jag mig precis som en av de kvinnor i romantiska komedier som får uppleva ett fantastiskt frieri framför en massa människor och jag fullkomligt älskade det! Men det här var så mycket bättre, för det här är vår romantiska film! Och det var Fredric som stod på knä med en öppen ringask och som friade till mig. Det kändes helt underbart. Och känns fortfarande helt underbart.

Jag kastade mig i famnen på honom och mina glädjetårar fortsatte att rinna. Han satte ringen på fingret och plötsligt var jag förlovad. Vi är förlovade. Sen är det lite oklart vad som hände. Jag kunde inte få fram något ord alls, jag bara stod och kramade honom medan han sa något om riktiga ringar vi skulle prova ut senare. Sen gick vi ut i köket och jag stod där och funderade på om allt var verkligt. Jag frågade Fredric "är det sant?" och det var det. Sen kom släkt och vänner ut i köket för att krama oss och jag var fortfarande helt skakig av chocken. Men det var den bästa chock jag någonsin fått ;)

Ringen jag har nu är provisorisk tills vi får våra riktiga ringar, men det är verkligen den bästa provisoriska ring jag kan tänka mig! Den är i silver från Esprit och har små stenar även på sidan av ringen, vilket jag tycker är superfint! Dessutom känns det riktigt bra att gå runt med en superstor solitär tillsvidare ;) Igår var vi inne i Uppsala och provade ut ett par riktigt fina guldringar. De kommer om en dryg vecka, men jag är så himla nöjd med den här silverringen just nu så det är bara helt underbart att jag får gå runt med den lite längre!

Ja. Den här helgen var absolut den bästa hittills i hela mitt liv.
Jag älskar dig så otroligt mycket Fredric! <3

Leo

Vår lilla valp börjar bli vuxen!

Varg vs Tiger

Vi i Sverige är så himla måna om att vilda djur i andra delar av världen ska bevaras. Tigrar får absolut inte skjutas! Men vad är det vi egentligen menar? Jo, att de inte får skjutas så länge de håller sig borta från vårt land. Om en tiger skulle springa lös här, då skulle vi skjuta den utan att blinka. För det är ju så vi tar hand om vårt land. Eller?

Om vi själva skjuter vargar för att de är som vilda djur är mest, dvs kanske är lite i vägen ibland och dödar får och skrämmer människor, vad har vi då för rätt att kräva av andra länder att de inte ska skjuta sina vilda djur? Vad är det för själviskt tänkande? Jag tror att tigrar gör mer skada i andra länder än vad vargar gör här. Men det bryr vi oss inte om. För tigrar och lejon är ju något vi ska bevara i världen så att vi ska kunna åka och titta på dem när det passar oss och så att djuren ska få leva sitt vilda liv, någon annanstans än här.

Men hur skulle världen se ut utan vilda djur? Vad skulle det finnas kvar att se av den vackra naturen? Vad är det som säger att vargar och tigrar ska hålla sig borta från oss och inte tvärtom? Den här jorden var deras långt före vår existens, men vi anser oss ha rätten att ta över den. Varför då? För att vi går på två ben? För att vi är intelligentare? Vem sa att intelligens och värde är samma sak? Ska människor med förståndshandikapp också ha sämre livsvillkor? Tänk på det.

Skärp er, Sverige! Vi kan väl föregå med gott exempel och bevara vår natur och våra vilda djur. Om vi har tur så kanske andra länder gör likadant så att våra barnbarnsbarn också får chansen att uppleva det fantastiska vilda djurlivet på vår jord.

Ägna åtminstone en liten tanke åt det när ni röstar imorgon.

Ene norske semestre

Jag är kartläsare och vi ska svänga åt höger.
Malin: Høyre!
Fredric: Venstre...
Malin: Høyre!
Fredric: Venstre?
Malin: Icke venstre!!
Fredric: Høyre?!

Så där håller vi på hela tiden. När vi inte köper kläsklyper förstås. Men vi tar det från början!

Allting började med att jag skulle klippa Leo inför resan, så att han inte skulle bli så varm. Men eftersom jag aldrig klippt en hund förut (och definitivt inte en valp!) så blev resultatet att han såg ut som en brasiliansk hittehund.

Men sen gick jag ett par dagar och finslipade lite och han förvandlades från hittehund till europeiskt gatubarn! Som är expert på att sno in sig i allt han kommer åt. Det är ju i alla fall praktiskt att vi slipper binda båda hundarna...

Vi har också provat våra nya flytvästar! Matte och husse tyckte det var jättekul, Leo var lite mindre road. Alpha har sprungit iväg och tror att hon kan få undslippa båtfärden.

Prova regnjacka är kul men bara om man får godis! Annars är det kasst.

Innan vi åkte var vi hos mamma och pappa och åt middag. Mamma är så kass. Hon skulle skriva en etikett på en matlåda som hon gjort, men eftersom hon samtidigt försökte svara Fredric på en fråga om stenar blev det så här.

Efter mycket packande och grejande kom vi äntligen iväg på vår husvagnssemester! Efter fyra timmar och ca tusen kronor fattigare hade vi tagit oss ända till... Uppsala! Ja, det stämmer. Vi kan jobba riktigt långsamt ibland. Men det var en massa saker vi behövde (tex myggnät som vi nu är otroooligt tacksamma för!) och sen hälsade vi på mormor och sen hann vi bli hungriga såklart. Men efter DET åkte vi söderut för att hälsa på Fredrics pappa och stannade där några dagar. Sedan vidare till dalarna för att hälsa på farfar. Vi passade på att köra hela släkten på en gång! Typ. Alla hundar klarade bilresorna hur bra som helst.

Efter att ha övernattat vid en hamn som hade världens minsta camping-förbjuden-skylt, fortsatte vi norrut. Vi hittade en jättemysig öde klippstrand som vi åt lunch vid. Och passade på att bada! Alpha tycker inte om vatten men kan hämta pinnar om hon bottnar och om hon tycker att pinnen ifråga är tillräckligt intressant. Leo börjar lära sig att gå ut i vattnet frivilligt.

Äntligen framme vid Fjällguttusjön! Jordens vackraste plats. Det första Leo gjorde var att hitta på bus förstås. Han fick tag på någon röd plastgrej som han inte ville släppa ifrån sig för alla strumpor och pinnar i världen.

Jag har aldrig varit med om att det varit så fint väder där uppe som nu! Eller så varmt i vattnet. Vi badade en massa (Leo började simma lite smått mellan oss) och byggde sandfort. Visserligen inte det vackraste fortet på jorden men kanske det coolaste. Det hade havsflyglar, fängelse, vallgrav, dinosauriefotavtryck och ett litet lusthus dit drottningen skickar gäster hon tröttnat på som eventuellt kan bli uppätna av dinosaurierna. De er unikt?

Tyvärr var det andra som tyckte att vädret var fint, så istället för att vara helt ensamma på den ca 1 km långa sandstranden (som man brukar få vara) fick vi dela den med typ 15 familjer till. Efter två nätter tröttnade vi och bestämde oss för att hitta ett annat ställe i närheten. Och det gjorde vi till slut! Efter fyra vägar, en yxmördarstig, två flaskor vatten, en massa nötter och två husvagnsvändningar senare hittade vi det perfekta stället vid lilla Gunnarsjön. Det var bara vi och myggen på kvällarna. Och världens coolaste dimma på morgnarna.

Dags för den första vandringen! Sjungandes på Rövarnas visa (som vi någon gång ska göra om till norska) tog vi oss upp till lilla Elgåtjärn. När vi var framme nedanför fjället såg vi en häftig fågel som cirklade runt där uppe och lät. Vi tror att det kan ha varit en kungsörn. Ju högre upp vi kom, desto blåsigare blev det. När vi var framme vid tjärnen blåste det så mycket att Fredric fick smälla upp ett vindskydd så att vi kunde äta våra mackor. Men vinden var så stark att det bara hjälpte litegrann. Alpha blev glad över att slippa sin ryggsäck en liten stund och skyndade sig att kissa över Leos fläck. Leo började såklart frysa som vanligt, så vi bäddade in honom i en tröja, en handduk och ett vindsäkert fodral som Fredric hade.

En kväll bestämde vi oss för att cykla till en geocache som "bara ligger 5 km bort fågelvägen". Det gick sådär. Vägen var lite längre när man cyklade och det började regna och koordinaterna var fel så vi letade först på fel ställe och vi hamnade i ett träsk och Leo bet sig ut ur sin ryggsäck så Fredric fick cykla med honom i famnen och Malin upptäckte att det var hål i hennes skor så strumporna blev dyblöta, MEN vi hittade cachen till slut!! Stilpoäng till oss.

Dagen efter gav vi oss ut på ett riktigt äventyr! Vi skulle plocka en geocache som fanns gömd högst uppe på Elgåhogna, traktens högsta fjäll.
Fredric: Sveriges högsta berg!
Malin: Naj, naj, naj...
Fredric: Europas högsta berg!
Malin: Naj, naj, naj...
Fredric: Världens högsta berg!
Malin: Naj, naj naj...
Fredric: Ett jävla högt berg!

Fyra timmar och 1459 meter över havet senare (det står 1460 på skylten men vi tror att skylten är inräknad då) nådde vi upp till toppen! Eftersom Leos ryggsäck inte gick att laga fick vi bära honom för det mesta. Eller, Fredric bar honom för det mesta. Malin var fullt upptagen med att inte snubbla och stuka fötterna. Och dricka ur fjällbäckar. Vädret var fint ända tills vi skulle vända hem, då såg det ut att regna borta vid Elgå. "Äsch, det kommer nog inte hit" tänkte vi men sedan fick vi kasta i oss maten och rusa ner i åska och ösregn.

Jag tror allvarligt talat att det vilar en förbannelse över mig! Så fort jag smörjer in mig i solkräm blir det regn. Och så fort jag tar på mig regnkläder blir det sol. Det var förstås jag som smörjde in mig på vägen ner från fjället, vilket resulterade i att regnet drog sig närmare oss. Jag tog på mig regnjackan efter maten i förebyggande syfte eftersom det hade börjat dugga lite. Men det slutade och jag tog av mig jackan. Då började det regna mycket, så jag fick ta på mig den igen. Två minuter senare blev det uppehåll. Eftersom det blir så fruktansvärt varmt i regnjackan så tog jag av mig den. Det resulterade i ett ÖSREGN och hagel och blåst så vi fick springa sista biten. Men jag ropade till vädergudarna att aldrig i livet att jag går på den igen och tar på mig jackan!!! När vi kom till bilen var vi dyblöta och hungriga och det var sent och vi hade ingen mat i husvagnen. Vi åkte till Elgå och lyckades hitta en restaurang som hade stängt för tjugo minuter sedan, men eftersom ägarna bodde i samma hus så fick vi köpa och äta mat ändå. Vi var väldigt tacksamma!

När vi kom hem var vi kempetrøtte så nästa dag fick bli en vilodag. Vi åkte till Femundsänden och åt pizza och våfflor. Leo åt på något odefinierbart, sedan gick han runt med Alpha i koppel. Fredric gav Alpha mat vid bordet och försökte lura i mig att det var valpen som hade gjort det. Han hade till och med skrivit ett bekännelsemail.

Nästa strapats blev Båthusberget och Djupsjöberget (fast i omvänd ordning) där ännu en cache väntade. "The long and windy path" hette den och det var det verkligen... Som vanligt på våra vandringar började det med sol och slutade i åska och ösregn.

När Leo släpps ner på marken har han hur mycket energi som helst och vill bara gå, gå, gå! Alpha vill vända hem.

Fredric försöker morra som en hund när Leo pussar honom. Man valpen fattar inte vad han gör. Husse beter sig konstigt.

Efter en vecka ungefär hade vi tröttnat på fjällen och gav oss vidare ut på de norska vägarna. Fredric fick för sig att "Trondheim vore ju coolt att se!" och sagt och gjort så åkte vi ditåt. Planen var att ta in på en camping utanför staden en natt för att ladda batterier och tvätta och sedan fortsätta längs med norska kusten åt något håll. Vi övernattade i en vacker dalgång på vägen dit.

Det var svindyrt att tvätta i Norge!!! En maskin kostade 40 norska kronor, en torktumlare likaså och varmt vatten kostade 10 kronor. Och vi hade ju en del tvätt... Jag åkte in till Trondheim och handlade lite saker medan Fredric fortsatte med tvätten. När jag kom tillbaka hade det börjat regna så hela husvagnen såg ut som hej kom och hjälp mig med all upphängd tvätt där inne.

Dagen efter åkte vi iväg, men kom ganska snabbt fram till att Norge är kasst. Allt är svindyrt, det finns inga bra kartor att köpa (om man inte är norrman och med i någon speciell klubb), alla små vägar är privata och kostar pengar att åka på, alla mataffärer är stängda på söndagar (och om de mot all förmodan har öppet en timme så är det svindyrt och utbudet är kasst för att de bara säljer vissa utvalda varor på söndagar). Så vi åkte tillbaka mot Sverige och över till Funäsdalen istället. Resultat: Vi har åkt tvärs över hela Norge och tillbaka igen bara för att få tvätta världens dyraste tvätt. Fredric har fortfarande inte sett Trondheim.

Leo hjälpte i alla fall till med den.

Utanför Funäsdalen hittade vi ett gammalt stenbrott vid en liten sjö som var helt öde. Där stod vi några nätter. Vi åkte in till stan och fikade och köpte lite saker (som en ny duk och ett par goretex-skor). På kvällarna låg vi och tittade på blixtar och kände hur åskan vibrerade i hela husvagnen, spelade Munchkin och åt vår semester-paradrätt för 13e gången den här semestern: grillad fläskkarré och minimajs, med aioli och ugnsrostade rotfrukter. På dagarna badade vi om det var fint väder. Leo simmade för första gången på eget initiativ! Han kastade sig ut i vattnet när jag och Alpha var ute och lekte med en boll. Eller, jag lekte och Alpha försökte bara få tag på bollen så hon kunde få slut på eländet. Leo har även börjat arbeta. Han varvar sitt påbörjade projekt "gräva till Kina på två tassar" med att bita sönder våra spelkort och dra in våra skor i sitt lilla hus.

Vårt sista stopp blev utanför Mora. Vi hade egentligen tänkt åka till Kopparberg men sen fick vi veta att det är en stor skogsbrand i närheten där. Så det blev utanför Gesunda vid Siljan istället. Vi hittade som vanligt en öde väg som slutade vid något som hette Svartnvik som var precis vid vattnet. Från början var det inte så öde för en fransk familj stod där också. Men vi pratade lite franska med dem och de var bara på genomresa och skulle åka typ snart. Så efter två dagar blev vi helt ensamma där. Som vanligt gjorde vi allt vi kunde i sjön: vi badade, tvättade håret och ansiktet och diskade. Superhärligt!

Vi har lärt Leo ett nytt trick också. Jag säger "tass" och då lägger han en tass på föremålet jag pekar på. Supergulligt! Efteråt får han leka med sin favoritleksak; en boll som sitter i ett rep. Den får han bara leka med när han varit riktigt duktig. Och han tycker faktiskt bättre om den än godis!!

Vi tog en geocache där också. Egentligen skulle man utgå från en väg som låg 200 meter från cachen, men vi tyckte att det verkade fånigt så vi tog den svåra vägen. 2 km i tät skog rakt upp från Siljan. Hela promenaden gick åt till att sjunga Rövarnas visa och diskutera vem av oss som är mest unik. Mitt i skogen hittade vi den här skylten:

På den här sista platsen hade vi jättekul! Vi badade, solade, läste, spelade spel, åt picknick, hade vattenkrig, kastade griskulting och lekte. Fredric försöker här på bilden visa hur stark han är.

Men jag är också jättestark!

Och beväpnad med duschgel.

Och någonslags bra huvudbonad. Puppy - confuses the enemy!

Fredric är jättenöjd med sin bil!

Men husvagnen var lite för tung så Malin fick gå bakom hela vägen och putta på... Obs skämt.

Fredric är kass på att gömma sig. Här försöker han gömma sig bakom ett träd.

Men jag vet inte om jag är så mycket bättre själv.

En underbar resa! <3 Men efter tre veckor är det också skönt att komma hem igen =)